När jag skulle vila med Korvas idag var det jag och inte hon som var tröttast. Först visade hon tecken på trötthet, men när vi skulle varva ner med lite läsning blev hon bara piggare och piggare. Vi läste om Barbapappa som var på jakt efter en tjej och reste land och rike runt för att hitta en Barbamamma. Jag kämpade mig igenom sidorna och tänkte att nu får hon snart somna för jag kan inte hålla uppe ögonen så mycket längre till.

Plötsligt ryckte jag till och förstod att jag hade somnat och Korvas låg inte längre kvar på min arm. Hon hade flyttat sig en liten bit bort på sängen och satt där själv och läste fortsättningen av boken. Jag antar att hennes nyfikenhet över hur berättelsen slutade inte försvann, bara för att sagoberättaren inte längre var med henne. Jag lade henne bredvid mig igen och gjorde ett nytt försök, men det dröjde inte många sekunder innan samma sak hände igen. Denna gång vaknade jag av att hon drog mig i näsan.

Nu fick jag sätta mig upp helt för att inte somna igen och tänkte att så här kan det ju inte fortsätta. Vem som helst kan ju räkna ut att om jag skriver inlägg i Korvasbloggen klockan halv fyra på morgnarna och blir så trött att jag somnar när Korvas är vaken, kommer jag snart inte ha någonting att skriva om.