Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?

Nu är jag alldeles mör i kroppen efter att ha hjälpt en kompis att flytta. Hon blir min granne nu, bara två minuter bort. Det känns väldigt kul att ha en vän som bor så nära och så har hon en son i Korvassons ålder. På förmiddagen hade Lisa Korvas, men sen skulle hon jobba så då fick Korvas vara med på flytten. Hon satt i den nya lägenheten tillsammans med sin nya kompis, medan jag bar saker. Det gick finfint, förutom de tillfällen då hon råkade få syn på mig, då blev hon plötsligt förtvivlad.

Sen hade vi en riktigt fin stund innan kvällsmålet, då hon var lugn och satt bredvid mig i soffan och gjorde en noggrann undersökning av min navel och sög på mitt skärp. Sedan var det pyjamas och tandborstning. Det är inte helt lätt att borsta hennes tänder, även om de är få. Antingen suger hon bara på tandborsten eller så kniper hon ihop munnen hårt. Men efter det var det sagostund och det gillar hon. Vi införde nättläsningen för några veckor sedan i samband med att hon blev väldigt ledsen när man skulle lägga henne. Hon tycker mycket om en bok som heter ”Nej sa Petter”. Det är bilder på djur och så ställs en fråga om vilket djur det är och då säger Petter nej, för det är alltid fel. ”Är det här en katt? NEJ sa Petter, det är en tiger. Grrr Grrr säger tigern” och så vidare. När man gör ljuden tittar hon ofta upp, som för att försäkra sig om att det är jag som gör ljuden och inte figuren på bilden. Och sen får hon bläddra och det är kanske det mest roliga med hela sagostunden.

Nu tänker Korvas pappa gå och lägga sig och han kommer inte behöva Petters hjälp för att somna.

Djävulen har tagit sin boning i Korvas och det har gått fort. Det är en markant skillnad bara på de två dagar som jag har jobbat sent och inte hunnit träffa henne. Hon är envisare än någonsin och förvandlas till ett monster när hon inte får som hon vill.

Idag ville jag ta en bild på henne när hon var i färd med att banka i bordet med sin nya tvåhandsfattning. Istället för att hamra med öppna handflator som hon har gjort tidigare, har hon utvecklat en ny teknik, där hon griper tag i sin ena hand med den andra och slungar dem till bordet, likt en slägga. Men så fort jag tog upp kameran ville hon ha den. Hon släppte direkt sitt nya grepp och hennes livs enda mening hade nu helt övergått till att få tag på kameran. Till varje pris skulle hon ha den och när hon inte fick den visade hon upp sin, för dessa stunder av frustration, nya min. Hon kniper ihop ögonen och breder ut ett stort grin över hela ansiktet och kryddar det med gnälliga skrik som gränsar till gråt.

Senare på kvällen, efter att ha sovit ett par timmar vaknade hon och skrek. Jag gick upp och klappade henne på kinden och lade en hand på hennes mage och på ett ögonblick var hon tyst. En fantastisk känsla av betydelse, sköljde över mig. En egotripp utan motsvarighet.

Och jag, kärlekens trollkarl, var större än Gud.

Nu, nyss hemkommen vill jag bara kasta mig i sängen, för att vakna imorgon och gosa med min bebis.

Ordningen kommer mycket snart att vara återställd, både på Korvasfronten och på Korvasbloggenfronten. God natt.

Babysimmet blev inställt idag. Naturligtvis hade Korvas och jag redan hunnit stressa ut med alla tillbehör, i form av badbyxor, badlakan, badmössor och uppvärmd välling.  Vi försökte planera det så att vi skulle vara ute i så god tid att hon skulle hinna snusa en stund i vagnen före simmet och vara en pigg bebis till premiären. Men väl ute på de snötäckta gatorna kom det ett sms med meddelandet att babysimmet var inställt, därför att temperaturen var för låg. Med Korvas mått är temperaturen alltid för låg. I början orkade hon bara med halva passet därför att hon var för frusen, men nu var det alltså för kallt även med standardbebisars mått mätt.

Istället blev det ett varv i kvarteret så att hon fick sova ordentligt och medan hon fortfarande sov passade jag på att handla blöjor på prisextra. Blöjpaketet ställde jag vid fotändan av vagnen och när Korvas vaknade blev hon otroligt glad över det på paketet tryckta bebisansikte som mötte henne. Hon skrattade, gestikulerade och pratade länge och väl med blöjfabrikantens profilbebis. Sedan bar det av hemåt där vi snodde ihop en lunch, bestående av vårrullar, majs, ärtor, broccoli och morötter, toppat med lite mjölk. Korvasson slukade i sig alltihop och började sedan gnugga sig i ögonen, som hon gör när hon är trött. På en sekund blir hon också alldeles röd runt ögonen, så det är svårt att missa när hon vill sova. Eller när hon behöver sova snarare, för att vilja och behöva är två skilda ting. Hon var lite sjuk och snorig idag och när jag till slut hade lyckats söva henne, låg hon och snarkade som en gammal gubbe på soffan.

Mitt i vilan damp det ned ett meddelande från min moster med en fråga om vi ville träffas och kanske ägna eftermiddagen i kulturens tecken. Det ville vi naturligtvis, Korvas säger aldrig nej till en utställning. Vi träffade min moster på Nationalmuseet och gick några varv och tittade. Korvas hängde över kanten på barnvagnen och var ganska uppslukad av de svartvita fotografier som prydde väggarna på nedre våningen. Efter det åkte vi upp två våningar och tittade på gamla fresker och oljemålningar. När det var dags för välling tänkte jag att vilken miljö kan vara bättre för en bebis att inta sitt mål i, än i ett rum omgiven av huvudstadens kulturskatter? Hon hade nätt och jämnt börjat äta, när en vakt på museet avvisade oss, vänligt men bestämt. Välling och kulturskatter hör tydligen inte ihop. Och även om det var lite besvärligt att gå iväg och mata Korvas samtidigt kunde jag inte undgå att bli lite rörd.

Korvasson, pappas flicka, hade för första gången blivit utkastad.

När det nya året bara var fem dagar gammalt var min syster och hennes man gladare än på länge. De hade äntligen lyckats få sin yngste son att sova på nätterna och de upplevde att de hade fått livet tillbaka. Lyckan visade sig vara kortvarig då han började trixa igen efter några dagar. Tydligen sover han extra dåligt när det är fullmåne och till och med halvmåne. Det låter ju lite flummigt det där, men många har svårt att sova när det är fullmåne. Jag har också upptäckt att vissa sömnlösa nätter har sammanfallit med fullmåne. Det kan ju såklart vara tillfälligheter, men varför inte. Bara för att man vet väldigt lite om någonting behöver det inte vara flummigt. Det är ju stora dragningskrafter man har att göra med. Och kan månen, med hjälp av solen, lyfta hela havet när det är flod borde det vara en baggis att lyfta en människa ur sömnen.

Korvas har hittills varit likgiltig till om det är fullmåne eller inte. Vi har haft en oförskämd tur med ett barn som sover. Redan efter en månad, när hon fick sova i sin egen spjälsäng började Korvasson att sova hela nätter. De första månaderna vaknade hon en gång per natt för att äta, men snart sov hon hela nätterna. Eller sov och sov, hon vaknade nog ganska ofta men låg och babblade lugnt för sig själv en stund och somnade sedan om. De senaste veckorna har hon varit lite bökigare och ganska ofta börjat skrika när man lägger henne i sängen och så har hon oftare vaknat och skrikit på natten. Visserligen har hon varit snorig rätt länge, men det känns som om det är något annat i görningen också. Jag antar att hon har blivit medveten om att hon blir lämnad ensam i sitt rum och så har hon förstått att hon kan påverka det genom att skrika. Det fungerar fortfarande relativt bra men jag hoppas att det utvecklas åt rätt håll, när förkylningen har lagt sig.

Eftersom jag ofta skriver på nätterna är det lite avgörande. Jag kan klara mig på ganska lite sömn. Får jag sova sex timmar mår jag fint och jag klarar mig hyfsat på mindre. Men då måste det vara god sömn. Tre- fyra timmar som avbryts flera gånger av skrik och tillfällen när man måste gå upp och klappa på henne och stoppa i nappen, räcker inte på långa vägar. Hade det inte varit så väl att vi är två och kan turas om att gå upp med Korvas på morgonen hade det varit ohållbart. Nu kan jag vara skittrött varannan dag och bara lite trött varannan.

Men jag känner att min framtid som nattbloggare hänger på en mycket skör tråd.

Ibland kan jag förstöra en hel dag med Korvasson, bara för att jag har fått för mig att jag måste göra något. Jag tänker inte på de dagar då man har planerat någon aktivitet som äger rum utanför hemmet och som innefattar en vagnpromenad, för det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli bra. Främst tänker jag på de dagar när man inte vill eller orkar lämna hemmet men ändå känner att man måste hinna med något. Det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli dålig.

Bara själva föresatsen att man ska göra något leder till att man känner irritation och stress när det inte går.  Idag har jag t.ex. försökt hinna med några jobbgrejer. Det finns ju inte särskilt mycket tid mellan matpassen. Då ska Korvasson hinna med att babbla och skrika och bajsa och förhoppningsvis sova en stund. Sedan är det dags att förbereda nästa mål och kanske diska undan det förra. Det kan räcka med att kolla mailen för att hon ska bli gnällig. Då tycker jag först att hon är en gnällig och jobbig bebis och sedan känner jag mig dålig för att jag inte ägnar all tid åt henne.

Idag blev hon skitgnällig och trött men vägrade att somna. När det inte fungerade att söva henne med gitarrspel (då gör man ju något och det funkar relativt ofta), så rafsade jag i blixtens hastighet fram hennes overall och så gav vi oss ut på ett beprövat varv i kvarteret.

 I vagnen brukar hon vara nöjd. Vi har precis bytt ut liggdelen mot en sittdel som har gjort susen. Nu slipper hon ligga och göra situps hela tiden för att se. Först bär det av till Auktionshuset på Hälsingegatan, där vi tittar på antikviteter. Ofta somnar hon redan där. Sedan går vi ned på Norra stationsgatan där ingången till Auktionshusets nedre våning finns (om man har barnvagn) och tittar på ännu mer antikviteter. Därefter bär det av till Grönmarks järn, där vi tittar på skruvar och beslag och sånt som jag behöver till mina nya idéer (som obehagligt ofta rinner ut i sanden).

När vi sedan kommer hem packar jag upp en betydligt gladare bebis. Och jag har än en gång tvingats inse att det inte fungerar att planera in en massa andra saker utöver det jag verkligen ska göra.

Nämligen ta hand om mästerbabblaren korvasson.