Det var någonting som bet mig i skinkan igår natt, när jag kröp ner i sängen i det kolmörka rummet på landet. Egentligen var det precis i skarven mellan skinkan och låret, men det känns bra att säga skinkan, därför att jag inte har mycket till rumpa. Benen är som två stolpar som går rakt upp i ryggen, men i slutet av stolparna, från fötterna sett, kan man skönja en svag utbuktning där det hos andra människor sitter en rumpa. Utbuktningen är lyckligtvis tillräckligt stor för att jag, med viss möda, ska kunna avgöra var det ena slutar och det andra börjar.

Det sved till ganska ordentligt och jag blev så där löjligt rädd och flög upp mot huvudändan av sängen och satte mig på fötterna. Man såg absolut ingenting i rummet, sånär som på en röd liten lampa på en batteriladdare. Jag vispade snabbt bort krypet med handen och när det slog emot väggen lät det som någonting hårt. Då blev jag lite lugnare och tänkte att det måste ha varit någonting som Korvas släpat dit som jag stuckit mig på, en liten plastbit eller någonting. Det låg flera andra föremål i sängen, som hon hade släpat dit, som styrkte den teorin. En ärvd teletubbiesfigur och lite pixiböcker bland annat, men jag var för trött och såg för lite för att plocka bort dem.

På morgonen vaknade jag av att Korvasson stod upp i sin spjällsäng vid fotändan av vår säng och babblade för fullt. Men jag var knappt vid medvetande och önskade ingenting mer än att få sova lite till, så jag famlade runt med handen i sängen och fick till slut tag på teletubbiesfiguren och slängde ner den till Korvas, varpå det blev tyst i några minuter. När hon började babbla igen var det en pixibok jag fick tag på och vann ytterligare några minuter. Jag minns allt ganska vagt, men efter ytterligare något föremål så hade hon tröttnat och skrek till på det där sättet som betyder att nu är det definitivt slutsovet. När jag steg upp letade jag av nyfikenhet bredvid sängen efter det plastföremål jag hade stuckit mig på, men där fanns absolut ingenting. Inte ens den mobiltelefon som jag visste att jag hade lagt där kvällen innan låg kvar.

När vi åt frukost fick vi syn en fem centimeter lång skalbagge som kröp på fönstret, och lite senare hittade vi en lite mindre variant av samma art i soffan. Någon dag tidigare hade jag burit bort ett träd som legat kapat i kubbar under en ganska lång tid och under processen trillade det av en och annan ekoxe, som blev utan hem. Av allt att döma hade nu dessa baggar flyttat in till oss i stället, och av bettet, i anslutning till min stjärt, att döma var det någon av dessa fördömda baggar som i brist på ek hade tagit sig en tugga av mitt kött. Nu återstod bara mysteriet med telefonen, för hur robusta än ekoxarna var, kunde de knappast klandras för att ha burit bort min telefon. Men till slut löste Lisa även det mysteriet.

Telefonen låg i Korvassons spjällsäng, tillsammans med en teletubbiesfigur och tre pixiböcker.