Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.