Jag fasar lite för den tid som kommer, då Korvas har en massa frågor som man helst inte vill besvara eller inte kan besvara. Det kan vara frågor om uppkomsten av olika ärr på kroppen, eller om man har varit full, eller om man har snattat, stulit och ljugit. Bara för att ta några exempel. Sen finns det ju en massa frågor som man inte kan besvara, därför att man själv inte vet. Det är en skrämmande upptäckt för ett barn, att ens föräldrar inte vet allt. Det är den första föraningen om sina föräldrars ofullkomlighet. Därifrån går det relativt snabbt att komma till insikt om att ens föräldrar inte vet särskilt mycket över huvud taget. Att de är helt vanliga människor och det enda som gör dem speciella är att de är ens föräldrar. När andra människor stöter på dem på gatan är det som att stöta på vem som helst.

Molly är ju redan där. Hon ställer både frågor man helst inte vill besvara och frågor man inte kan besvara, så jag är inte främmande för problematiken. Men att Korvas, redan vid fjorton månaders ålder skulle sätta mig plats, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana. Jag hade nog trott att jag skulle kunna precis allt hon frågade ett bra tag till.

Det föll på de förbannade tårna. Det senaste korvas har lärt sig om kroppens anatomi är stortårna. Hon vet att hon har två och att mamma har två och att jag har två. Hon börjar även få ett visst hum om lilltårna. ”Var är pappas stortå”, sade jag igår och så tog Korvasson ett stadigt grepp om min ena stortå och pekade sedan på den andra. ”Ja, där är stortårna!”, sa jag ”och här är lilltån”. Jag antar att Korvas kände att det var dags att gå vidare nu och tog plötsligt tag i en av de andra tårna, en av de namnlösa jävlarna. ”Nej, bry dig inte om den där”, sa jag ”HÄR är stortån och HÄR är lilltån!”. Men hon gav sig inte och tog återigen tag i en av de namnlösa mellantårna och tittade frågande upp på mig. Och det enda futtiga svar jag hade att erbjuda min nyfikna dotter var: ”Skit i de där Korvas, de har inga riktiga namn, de har bara pajasnamn.”