Nu är det strömavbrott i delar av lägenheten. Jag har tagit med mig datorn från arbetsrummet till köket, där uttagen fortfarande fungerar, och jag har skarvat skarvsladdar igenom rummen för att kunna ansluta till modemet i arbetsrummet med ström från köket. En komplicerad historia.

Nu vet jag inte om jag ska ringa fastighetsskötaren eller inte. Förra gången det var strömavbrott, för ett par veckor sedan, glömdes jag bort. Då var hela gården släckt under större delen av dagen, men när lamporna började tändas i fönstren runtomkring var det fortfarande mörkt hos mig. När det hade gått en timme efter de andra fått ström ringde jag och det visade sig att de hade glömt att ”koppla på mig” i källaren.

Men då var det riktigt mysigt. Jag hade egentligen massor med saker att göra, men utan datorn kunde jag inte göra någonting. Plötsligt var jag arbetsbefriad och kunde skylla på force majeure. Så istället satte jag mig och läste hela dagen. Det som fick mig att ringa fastighetsskötaren var att när klockan närmade sig tre, blev det så mörkt att jag hade svårt att se orden på sidorna framför mig.

Idag känns det inte alls lika mysigt, men då har jag ju också (än så länge) lite ström kvar. Sedan väckte Korvas oss ganska brutalt idag, för andra dagen i rad. Hon står och gormar och gapar och skakar i gallret till sängen så häftigt att man tror att den ska braka ihop. Och sedan fortsatte hon att gapa när vi hade tagit upp henne, och de där skarpa ljuden skär mot trumhinnorna så att man vill börja gråta.

Och så var hon ledsen när jag lämnade henne på dagis. Hon har inte riktigt kommit in i rutinerna efter julledigheten.

Men det har ju inte riktigt jag heller gjort.