Idag har Korvas, min moster och jag varit på Liljevalchs konsthall och tittat på en färgsprakande utställning. Färgerna gjorde utställningen tacksam ur ett bebisperspektiv tror jag. Hon var i alla fall nöjd och babblade ganska mycket, som om hon ville kommentera var och varannan målning. Sedan gick vi till blå porten och min moster bjöd på en otroligt välsmakande lunch.

Korvas har visat tecken på att vara en stor iakttagare. Ofta studerar hon ett föremål en lång stund innan hon bestämmer sig för att röra vid det. När man sätter henne på golvet iakttar hon olika händelser och objekt med stor koncentration och har inte sällan något att säga till den leksak eller det köksföremål som placerats framför henne. Hon tycks inte göra några som helst försök att förflytta sig från den punkt där hon sitter. Det här med att krypa känns oändligt långt borta. Istället tittar och studerar hon intensivt. Idag satt hon i säkert tio minuter med full fokus och såg på hur katten lekte med en liten boll hon just stulit, mitt framför ögonen på min dotter. I förhållande till Korvassons mycket ringa ålder är tio minuter en evighet och jag var tvungen att räkna ut hur lång tid det skulle motsvara i förhållande till min livslängd. Korvas har levt i ca 345600 minuter och under tio av dessa har hon noga studerat hur vår katt rullar en boll fram och tillbaka. Jag har levt i ungefär 17900000 minuter och om man tar samma procent av min livslängd som man får om man tar 10 minuter av Korvassons, motsvarar det nio timmar. Den här skrämmande insikten fick mig att fundera över huruvida min dotter är en dåre eller ett geni.

För den dagen jag sitter och tittar på hur Ahlgren rullar en boll fram och tillbaka i nio timmar är jag redo att föras till hospitalet. Katten också är jag rädd.