Korvasson håller på att få en tand i överkäken och stor ser den ut att vara. Det är lite oroväckande, därför att mina tänder är små. Den här gången är mina tankar om vems anlag hon bär på inte främst egoistiska, utan det finns en viss oro i att hon kanske får Lisas tandanlag. Lisa, och Molly också för den delen, har stora fina tänder. Problemet är att de är placerade lite hur som helst. Inte längre, nu är de tillfixade, men innan dess var det lite som i gapet på en haj. Tänderna växte flera stycken i djupet. Mina tänder är små, löjligt små faktiskt. En gång var det en tjej som sa till mig: ”Vilka små tänder du har, är det mjölktänder eller?”. Precis när hon hade sagt det ångrade hon sig och försökte sedan rädda situationen, men det blev bara värre. Har man trampat i klaveret ska man stå still, för klaveret är som kvicksand. Om man rör sig, sjunker man bara djupare. Jag är expert på det här området och är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska försöka rädda klumpiga felsägningar. I alla fall inte de som man egentligen har menat, som hon här ovan faktiskt gjorde med mina tänder. När jag säger att jag har lärt mig så betyder det, sorgligt nog, bara att jag vet att man inte ska försöka med dessa typer av räddningar, inte att jag har slutat försöka.

Små tänder alltså, men vilka jävla tänder sen. Om Lisas tänder är som Danmark; byggt av sopor, så är mina tänder som Sverige; hugget i granit (för att låta mig inspireras av Ernst Hugo Järegårds utbrott mot Danmark och hyllning till Sverige, i tv-serien Riket). Små tänder huggna i granit och det går inte hål på dem i första taget, hur lite man än borstar. Och då har de stundtals borstats väldigt lite. Faktum är att i tid motsvarar två tandborstningar för Lisa, en hel veckas tandborstning för mig. Däremot borstar hon tänderna före frukosten, men inte efter och det är ju väldigt besynnerligt. Det har jag sagt till henne, men hon slår dövörat till.

Förra året var jag hos tandläkaren för första gången på femton år (sedan jag var nitton, då det slutade vara gratis) och var rätt nervös för hur det skulle vara ställt med mina gaddar, men det var ingenting. Femton år av tveksamt leverne hade inte påverkat dem det minsta. En handskakning och åttahundra spänn senare gick jag stolt ut med mina små tänder, huggna i granit.

Det är lite för tidigt för att avgöra hur Korvassons tänder kommer att bli, hon har ju bara två och en halv än så länge. Två där nere och en halv där uppe, men hon har redan börjat gnissla med dem. Vi får hoppas att hon plockar det bästa från oss båda.

Stora fina tänder, huggna i granit.

Igår morse var första morgonen efter att vi återgått till havrevälling som kvällsmål för Korvasson. När vi gick upp var förhoppningarna enorma på att ett fyra dagar långt bajsinferno, i samband med majsvällingen, skulle vara till ända. Det var Lisa som plockade upp henne och bar henne till skötbordet och när blöjan åkte av fann hon att den var torr som snus.

Plötsligt var livet en enda stor fest och vilda kullerbyttor och konfettiregn varvades med segerdanser, glädjerop och ”high fives”.  Åt Korvas dukades en stor frukostbuffé upp, med krabba och mandariner.

Ovanstående beskrivning är inte sann, i den bemärkelsen att det inte ägde rum i verkligheten. Festen och glädjeropen var en inombords upplevelse och Korvas fick havrevälling även till frukost, men jag vet inte hur jag bättre skulle kunna illustrera den glädje och framtidstro vi kände över vårt torra barn.

Imorse var det på ett närmast slentrianmässigt sätt jag lyfte upp Korvas ur spjälsängen, trygg i vetskapen om att vi var tillbaka i rutinerna. Till min fasa var hon blöt på ryggen och den här morgonen var i alla avseenden en repris på de morgnar vi trodde oss ha kommit förbi. Det var inga glädjerop denna morgon, varken utombords eller inombords. Senare slogs jag av insikten att vi nu på mindre än en vecka har bytt Korvas sängkläder oftare än jag bytte mina egna på ett helt år, innan jag träffade Lisa. Ett mellanting mellan mina gamla vanor och Korvassons nya, vore kanske att föredra, men vad ska detta nu betyda?

 Är det tid att börja leta på internet efter en helkroppsblöja? Någon påstod att när tänderna växer ut, kan det här hända. Jag förstår inte hur det skulle kunna hänga ihop, men tänk om det är sant. Man har ju hur många tänder som helst och de växer inte snabbt på Korvasson. Och vad händer när mjölktänderna lossnar och nya kommer upp?

Den enda ljusglimt jag kan se nu är att när det är dags för visdomständerna, så är Korvas så gammal att hon får ta hand om sviterna själv.

Nu ligger Korvasson och snusar. Förhoppningsvis får hon en riktigt god natts sömn och vaknar upp som en ny människa efter tre dagars julfirande. Dan före dopparedan var Korvas och jag iväg till pappas landställe. Eftersom vi skulle fira julen med Lisas pappa ville jag ha lite firande med min familj också. Det var en resa som ingen tjänade på och vi hade gjort alla (inte minst oss själva) en tjänst om vi hade skippat visiten. Redan på bussresan visade Korvas att hon inte var att leka med. Hon vägrade äta och skrek hela vägen från stockholm till norrtälje. En äldre dam snett framför mig stod ut i en kvart ungefär, sen åkte öronpropparna fram. Jag var otroligt stressad och arg och hoppades att någon skulle klaga så att jag kunde få ösa min vrede över den. Jag var beredd med färdigformulerade meningar som: ”Om livet är dig kärt så håller du käften, din jävla gubbe (alternativt kärring)”. Men det var ingen som klagade och även om jag önskade det just då, är jag glad att det inte hände.

Förutom att Korvas hade haft en usel natt, tror jag att det är en tand som spökar, som gör henne förtvivlad. Hon fortsatte att skrika och gnälla hela dagen och kvällen. Hon ville inte vara själv en enda sekund utan man måste hela tiden hålla henne. Och inte nog med det, man måste stå eller gå hela tiden. Det tog inte ens en sekund innan hon började gallskrika igen om man satte sig. Hon börjar bli rätt tung nu, så förutom att det är tråkigt att gå runt och släpa på en bebis hela tiden så är det fysiskt krävande. Vid ett tillfälle när jag skulle ta av henne kläderna skrek hon helt hysteriskt och oavbrutet. Det här var efter många, många timmar av skik och missnöje och jag var nära ett nervsammanbrott. Tröjan var svår att få av och Korvasson var högröd i ansiktet och skrek och skrek, till slut slet jag i vredesmod sönder tröjan för att få av den. Det fick inte den dramatiska effekt jag hade trott och hoppats på. Det är bättre kvalitet än man kan tro på de där små plaggen. Tröjan går nog att använda igen, men den kommer inte sitta lika tight i nacken.

Men jag har hopp om morgondagen och då ska hon belönas med sin nya julpassion: Mandariner. Hon älskar mandariner (eller om det är clementiner eller satsumas) och blir helt till sig när man har skalat en. I morgon ska hon få så många hon vill.