Som om det hade att göra med att jag igår nämnde vilken bra period Korvasson har haft, hade hon för första gången på riktigt länge svårt att komma till ro när hon skulle nattas ikväll. Hon var förtvivlad och skrek och viftade med armarna och ville bli upplockad. Vi gick små pauser på några minuter och gick sedan in en stund och så ut och så in igen och så vidare. Så har vi gjort tidigare när hon periodvis har haft svårt att sova och varit ledsen. Lyckligtvis har dessa perioder varit korta och varat som längst i någon knapp vecka. Vanligtvis blir hon glad och upprymd när hon läggs ner i sängen och jag misstänker att det har gjort mig mindre härdad mot nattligt trubbel, för hennes ledsna uppsyn skär verkligen i hjärtat på mig.

När de stora tårarna rullar nerför hennes kinder och hon sträcker sina små händer mot mig genom spjällen i sängen, ser det ut som om hon sitter i ett litet fängelse.

 Och jag känner mig som satan själv, som inte befriar henne därifrån.