Just nu värker det i hela kroppen och jag har precis kommit hem, efter att ha jobbat hela dagen och halva natten. Suttit på knä och sågat har jag gjort, inför den nya utställningen ”Polyglottolalia” på Tensta konsthall som har vernissage imorgon, eller idag egentligen. Jag måste bara sova nu känner jag.

Vid sådana här tillfällen blir jag alltid väldigt sugen på att plocka upp Korvasson och kramas lite med henne innan jag går och lägger mig, men så kan man ju inte göra. Man väcker inte den bebis som sover, bara sådär för sitt eget höga nöjes skull. Ska man väcka en bebis mitt i natten så ska man ha en riktigt god anledning.

Om jag till äventyrs skulle få lite tid över imorgon på dagen så ska jag försöka klämma in ett riktigt inlägg. Det vore bra, för den här skiten kan man ju knappast stå för.

Och då kan jag ända stå för väldigt mycket skit.

Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.

Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.

Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.

När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit! 

Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!

Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.

Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.

Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.

Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.