Hon skrattar mycket nu, Korvasson. Idag låg vi på soffan och bläddrade i en bok och Korvas låg helt stilla mot min axel och gjorde inte en enda situps på flera minuter. Vi pekade i boken och pratade om de olika filurerna som dök upp på sidorna. Vid något tillfälle skrattade jag till när jag pekade på en roligt tecknad figur som kikade fram bakom en hylla och Korvas var inte sen med att haka på. Hon liksom kraxar fram sitt skratt, utan att riktigt veta vad hon skrattar åt. Men jag skrattar och hon tycker att det är kul att skratta, så det spelar ingen roll åt vad. Och när hon skrattade började jag skratta åt hennes skratt och hon fortsatte att skratta därför att jag skrattade.

Det hela eskalerade så att jag tillslut gapskrattade, utan att det hade någonting med den lustigt tecknade figuren att göra längre och Korvasson kraxade högre och högre, fortfarande utan att veta åt vad. Nu skrattade vi alltså åt och med varandra och det var fantastiskt. Och så kan det vara med skratt, att det bara växer ur ingenting och jag förstår verkligen att det finns något som heter skratterapi. Även om det framstår som ett sammanhang jag inte skulle vilja placera mig själv i, så kan jag förstå det sjukt komiska och befriande med en grupp människor i ett rum som skrattar åt ingenting.

Men Korvas och jag har vår egen skratterapi och det mår vi bra av, båda två. När skrattet så småningom började mattas av, pussade jag henne på pannan och sa: ”Jag älskar dig”.

Och Korvas svarade med att göra sin första situps, på flera minuter.