Korvasson var en riktigt glad bebis idag, inte alls lika envis som igår. Men sedan vid middagstid drabbades hon av en totalsvacka och var otröstlig. Så fort man satte ifrån sig henne på golvet blev hon helt förstörd. Hon blev illröd i ansiktet och knäpptyst först, sådär tyst som barn blir när andningen har hakat upp sig, men när den väl kom igång igen var det för att skrika högre än någonsin. Jag bad Molly passa henne, så att jag kunde laga mat och efter att ha hotat med sen middag, åtog hon sig motvilligt uppgiften. Någonting måste hon ha gjort för efter att ha varit med Molly en stund, sade Korvas inte ett pip fram till läggdags.

Den tystnad som uppstod var nästan jobbig dock, för Molly och jag sa inte heller många ord till varandra. När man ska prata med henne nu liknar det mer ett förhör med någon som vägrar samarbeta. ”Vad gjorde ni i skolan idag då?”. ”Ingenting”. ”Vad pratade du och Sofia om då?”. ”Ingenting”. Och så fortsätter det tills man ger upp. Jävligt deppigt faktiskt, jag saknar den Molly som bor därunder, hon som inte anstränger sig för att vara stor, tuff och otrevlig hela tiden. Hon som inte skrattar tillgjort eller himlar med ögonen och som svarar på tilltal. Jag vet att det inte är lätt att vara liten och kämpa för att vara stor, men jag saknar den riktiga Molly.

Och hon finns därunder, det vet jag.

Ganska kort efter att Lisa och jag hade träffats brukade Molly fråga om inte vi skulle skaffa barn snart. Hon ville det då, hon ville ha en syster. Men Lisa ville inte ha fler barn och jag hade inte kommit längre i mina funderingar än vad jag hade i fjortonårsåldern. Dessutom hade vi ju precis träffats. Molly var ganska cynisk i sitt sätt att se på vårt förhållande. ”Ja, ja, ni kommer ändå att göra slut om ett tag”. Däremot var hon stensäker på sin pappas familjekonstellation. De hade ju ett barn tillsammans och har man barn gör man inte slut. Så såg hennes världsbild ut, även om hon själv var ett levande bevis på motsatsen.

Ungefär i samma veva som jag hade blivit ett mer självklart inslag i familjen, började hon ändra sig i barnfrågan. Hon sa att det var nog med en liten unge varannan vecka, så att hon i alla fall fick lugn och ro och full uppmärksamhet varannan. ”Tänk inte ens tanken Daniel”, brukade hon säga om jag så mycket som tittade på ett barn. Och jag tänkte faktiskt inte ens tanken. Hade jag gjort det hade det inte blivit någon bebis. Inte just då i alla fall.

Vi hade bestämt att jag skulle berätta för Molly att Korvas låg i magen. Oj, så nervös jag var. Jag trodde att hon skulle skulle bli både ledsen och förbannad. En kväll när jag skulle natta henne, hade jag samlat mod. Det här var på den tiden, då även hon såg sig själv som ett barn och ville bli nattad. Jag satt på sängkanten och vi pratade länge, länge innan jag vågade säga något. ”Du, det är en ganska stor sak som jag måste berätta”, sade jag. ”Vadå”, sa hon med stora ögon och såg rätt orolig ut. ”Lisa är med barn”, sade jag. ”Näe”, sade hon och log, helt säker på att jag skojade. ”Jo”, sade jag. ”Näe, du skojar”. ”Nej, det är säkert”. ”Näe”, sade hon och så fortsatte det ett tag, men till slut trodde hon mig. ”Jaha”, sade hon och såg ut att vara lite chockad men glad. ”Hoppas det blir en tjej”.

Molly anstränger sig något oerhört varje dag för att vara stor. Alltså stor som i att hon anser sig vara självständig. Inte stor som i att hon försöker bete sig vuxet. Hon kämpar verkligen för att markera distans. Ibland är det som om hon kommer på sig själv med att ha varit för glad tillsammans med oss, lika glad som ett barn skulle ha varit. Då knycker hon till med huvudet, som för att väcka sig själv, och så drar hon på sig det strama, svåra ansiktet igen. Ibland försöker hon hålla distans även till Korvas, men det är svårare. När Molly är i närheten sliter Korvasson sällan blicken ifrån henne och studerar henne förundrat. Om hon inte får den uppmärksamhet hon vill ha ropar och viftar hon med armarna och hon kan knepen, hon vet vilka trådar hon ska dra i. På några sekunder kan hon rasera sin storasysters tonårsfasad och ett stort och kärleksfullt, äkta leende bryter ut i Mollys ansikte. Det är fantastiskt att se dem då. Två glada, underbara systrar.

En ganska liten och en pytteliten.