Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!