Pappa hade en grå kofta när jag var liten. Den var som en del av honom, likt en yttre hud och jag kan tydligt minnas känslan av att sitta i hans knä och omslutas av den, som ett stort täcke av trygghet. Det är en kofta som framkallar minnen från en lycklig tid av barndomen, före bråk och skilsmässa och före ensamma tonår. Den ger en känsla av att vara hemma, i ett hemma som jag tyckte om. Han hade även ett par mjukisbyxor av märket ”Fila” som han alltid gick omkring i. Det var ett par fina och relativt exklusiva träningsbyxor från början, men tidens tand och ett missöde i tvättningen gjorde dem till en ganska sorglig syn för alla utom för mig (och eventuellt min syster). Men slitaget och den grisskära färgen till trots fick de ändå leva kvar i många år. Nu är de dessvärre sedan länge bortkastade, men koftan finns kvar än idag. Koftan finns kvar och nu passar den mig, jag har vuxit i min pappas kofta. För några år sedan skulle han göra sig av med den, då den var i ett ganska skamfilat skick efter trettio års användning, men först frågade han mig om jag ville ha den och självklart ville jag det.

Harry Potter har sin osynlighetsmantel och jag har min pappas kofta. Den gör mig inte osynlig men den tar mig tillbaka i tiden till trygga år och i den kan jag vara riktigt liten. Jag har aldrig tvättat den och den luktar nog fortfarande mer pappa än den luktar mig. Om den hade varit i skick att klara trettio år till hade jag använt den varje dag, men nu vågar jag endast ha den på mig ibland.

Igår hade Lisa ett paket att hämta på vårt lokala utlämningsställe. Hon var lite hemlighetsfull och jag fick inte följa med in. Paketet var en present till mig och den innehöll en jättefin kofta i lammull. Den är varm och skön och går ner en bit över låren och har två stora fickor. Lisa känner ju till den grå koftans betydelse för mig och tyckte att Korvasson förtjänar en pappa med en egen kofta. Som en yttre hud ska jag alltid ha den på mig, så att den blir som en del av mig. När Korvas flyttar hemifrån ska hon få den med sig och jag hoppas innerligt att den förknippas med kärlek. Jag vill att koftan ska vara som en tidsmaskin som hon då och då kryper in i och reser tillbaka till en lycklig barndom. Som en portabel faderlig omfamning.

Som ett stort täcke av trygghet.