Mina vänner i bandet och jag brukar ofta prata om parallellvärlden. I parallellvärlden befinner man sig när man ägnar sig åt rock´n´roll, men när den inte är ens huvudsyssla, när man har en annan ”värld” att jämföra med och förhålla sig till. Det handlar om kontraster. Man kan säkert applicera begreppet på andra sysslor också, men det måste innehålla stora kontraster. Korvasson har inget band och heller ingen parallellvärld, inbillar jag mig. Alltså jag inbillar mig att hon inte har någon parallellvärld, för att hon inte har något band kan jag med säkerhet säga. Men det finns ju alltid en möjlighet att hon upplever, till exempel babysimmet eller en kväll med barnvakt som en parallellvärld, därom kan jag inte vara säker.

Greklandsturnén var en resa i parallellvärlden och för att man bättre ska förstå vad jag menar så ämnar jag måla upp en liten bild, som jag hoppas ska förtydliga det hela. I lördags sjöng jag inför publik i Thessaloniki och dansade runt på scenen i bar överkropp och hällde i, och delvis över och bredvid, mig öl. Efteråt fick jag skriva autografer och fotograferas med unga rockpojkar med långt svart hår och nyköpta t-shirts med vårt bands logotyp på. Pojkar som kunde sjunga med i låtarna därför att de rörande nog hade lärt sig texterna på myspace. Sedan bar det av i taxi till en bar där en av arrangörerna brukar spela skivor. När taxin stannade till i en korsning slängde sig en tjej över motorhuven och tryckte ansiktet mot rutan och skrek. Hon låg kvar tillräckligt länge för att det skulle hinnas dokumenteras med en bild (dessvärre inte med min kamera). I baren bjöds det på en aldrig sinande flod av förfriskningar och utanför stället blev jag påkörd av en bil, men räddades i sista sekund från en allvarligare smäll, av en grek som enligt uppgift såg ut som en gangster. Bilen som körde på min fot såg jag aldrig, bara kände. Och jag kände den än mer nästa dag.

Härifrån gör vi ett klipp till idag, när jag med varsamma händer bar ner Korvasson för trappan till babysimsbassängen, för att lite senare sätta henne på kanten och sjunga: ”kalle anka satt på en planka, ropade såhär: mamma, pappa, se så stor jag är…” och förgäves vänta på att hon självmant skulle hoppa ner i vattnet efter det. Korvasson tillhör inte de bebisar som gör det. Hon tillhör de bebisar som tittar frågande på sin förälder och undrar vad fan den håller på med. Men vissa bebisar hoppar faktiskt i, jag har sett det med egna ögon. Däremot är Korvas en jävel på att flyta på rygg i badringen, med fötterna ovanför ytan. Hon ser lika avslappnad ut som Baloo i djungelboken, när han badar med Mowgli på magen.

Det här var två korta utdrag ur två parallellvärldar med stora kontraster och få likheter.

Det skulle i så fall vara sången och den bara överkroppen.

Nu känns det bra. Genrepet inför greklandsturnén satt perfekt. När jag kom hem fick jag ett sms av min vän Johan som sade att jag hade prickat in formtoppen och sjöng riktigt grymt idag. Han ljuger säkert lite för att peppa mig för att jag har sagt att jag är nervös, men ändå, glad blev jag. Det är så oerhört svårt att föreställa sig hur det ska bli. Man har en plats och ett datum i sikte och det känns roligt fast avlägset, men plötsligt har tiden hunnit ifatt en och det är bara någon dag kvar. Jag vill gå på toaletten (inte kissa) varje gång jag tänker på det. En club i Aten med främmande människor, mestadels greker inbillar jag mig, och så vi. Hu, hemska, förtjusande tanke.

 Min moster (Korvassons farmor) var barnvakt idag, under repet, därför att Lisa gick i skolan. Allt verkade ha gått finfint och Korvas var tydligen på strålande humör. Det var bara lite strul med middagen. Hon vägrade äta, det som jag omsorgsfullt hade tillagat och klippt ner i små, tuggvänliga bitar. Här lägger man ner sin själ i en maträtt, bara för att en liten skitbebis ska nobba den och grina illa till på köpet. Det finns bebisar som skulle offra mycket för en rejäl portion överkokta grönsaker med spagetti och kravmärkta kalkonköttbullar, men Korvasson verkar inte vara en av dem.

Och Molly har lärt sig sitt första barréackord idag (F) på gitarrlektionen. Det är otroligt stort faktiskt och det innebär att hon nu kan mer än Ramones kunde när de startade. Hon har dessutom förstått att det bara är att flytta ner samma grepp längs halsen, så blir det andra ackord. Därmed kan hon mer än basisten i The Clash kunde när de startade. Jag förutspår en ljus framtid för min styvdotter.

Ja, nu känns det bra.