Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.

Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.

I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.

Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.

I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.

Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.

När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:

”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”