Under Korvas och mina upptäcktsfärder samlar vi på oss en massa intryck, men vi ser och uppfattar saker helt olika. Jag skulle vilja spänna fast en kamera på Korvassons huvud, så att jag kan jämföra våra visuella upplevelser. Jag skulle kunna spänna fast en på mig själv också, så kan man klippa ihop en liten film från två olika perspektiv. Två olika sätt att se. Egentligen är det nog ganska nyttigt. Bara skillnaden i fysik gör att vi ser saker annorlunda. Sedan har vi helt skilda referenser som får oss att intressera oss för olika saker. Korvas tittar till exempel upp i taket väldigt ofta. De flesta vuxna har sedan länge slutat titta upp i taket ordentligt. De har utvecklat tunnelseende. När vi är på café och jag ser möbler och människor, ser korvas lampor och sprickor i taket (och möbler och människor). Sen har hon ett enormt intresse för detaljer. Hon kan sitta och skrapa, hundraprocentigt fokuserad, på mitt finger i flera minuter. Vuxna vet redan hur deras fingrar ser ut och alla andras också för den delen, så de ödslar ingen tid på sådana studier.

Det är fascinerande hur vi som barn är som svampar som suger åt oss allt och intresserar oss för allt. I takt med att vi lär oss mer och får en uppfattning om vilka vi är blir vi vuxna. På vägen har vi råkat ut för en massa missuppfattningar och skaffat oss förutfattade meningar. Vi har bestämt oss för vilka vi är och har slutat se och börjat anta. Det där blir väldigt tydligt när man tecknar. Man antar att man verkligen vet hur någonting ser ut, men när man ska få ner det på pappret inser man att man inte har en aning. Det har mycket mindre med handens färdighet att göra, än med förmågan att kunna se. Man kan säga att med åldrandet blir man dummare och smartare på samma gång. När man är gammal är man följaktligen skitdum och skitsmart. Men jag är säker på att Korvassons film skulle göra oss alla lite smartare. Vi måste bara lösa de tekniska problemen först.

För ett par år sedan såg jag en naturfilm, där de hade lyckats fästa en kamera på en elefant så att filmen var ur elefantens perspektiv. Det var unika bilder och man kunde komma så nära som man aldrig hade gjort tidigare. Man såg hur elefanterna såg på varandra och det var en otroligt häftig syn. Berättaren pratade om att den nya moderna tekniken hade gjort det omöjliga möjligt. De hoppades att kameran inte skulle påverka elefanten alltför mycket, att den inte ens skulle tänka på att den hade den. Man föreställde sig kameran som en supermodern, pytteliten sak. Så liten att den kanske var fäst mellan ögonen på elefanten.  Själva kameran kunde man ju inte se, eftersom det var elefanten själv som filmade. Men framåt eftermiddagen låg solen så lågt att elefanten filmade sin egen skugga, och i den kunde man äntligen se kameran. Jag höll på att trilla av stolen. Kameran var en jävla plåtburk, stor som en flyttkartong! Att de ens för en sekund inbillade sig att elefanten inte skulle påverkas av den.

Dessutom var de tvungna att söva ner stackaren varje gång de skulle göra någon ändring på kameran. I början hade de till exempel glömt att sätta på en vindrutetorkare. Det tog ungefär en halvtimme innan elefanten hade sprutat ner hela skiten med lera. Pang, ett nytt bedövningsskott och elefantkompisarna flydde i skräck, medan den kamerabeprydde elefanten vinglade till marken. Sedan var det bara att gå fram och göra nödvändiga justeringar. Det var visst inte nyttigt för elefanten att bli nersövd så ofta.

Jag kommer att ha den här starka filmen i åtanke när jag ska ordna med Korvassons utrustning. Men en klar fördel är att Korvas kommer i ett betydligt behändigare format, så jag lär inte behöva skjuta henne med bedövningspilar varje gång jag ska sätta på och stänga av kameran.