Jag undrar om det finns någon människa i hela Sverige som kommer ihåg att ge sitt barn AD-dropparna varje dag. Det är ingen rolig historia det där. Fem droppar om dagen och det är viktiga grejer. Det måste det vara för det är en pytteliten flaska och ju mindre saker och ting är desto viktigare och starkare är de.  De allra viktigaste läkemedlen är pyttesmå. De större tar man mest för syns skull.

Jag hade en vän som alltid bar med sig piller mot panikångest. Det var de minsta piller jag någonsin sett, men på en minut kunde de klubba ner vem som helst till medvetslöshet. Det var alltså inga ”lyckopiller” som man tog i förebyggande syfte, utan när man kände att det höll på att gå åt skogen, så kunde man ta ett och falla in i trygg medvetslöshet. Man sov tydligen i ett helt dygn efteråt. Jag tjatade till mig ett sånt där piller för att det kändes lite mäktigt att ha med sig. Man vet ju aldrig. Lite som en giftampull som man kunde ta till om man blev pressad på information av några gangsters. ”Var har du ditt gömställe?”. ”Det säger jag aldrig”. ”Jo säg!”. ”Nej aldrig”, och så ”PAM!”, in med pillret och sen medvetslöshet. Sen kunde skurkarna få leta bäst de ville efter gömstället.

Nu har jag inget gömställe och pillret, såväl som vänskapen med pillerinnehavaren, är sedan länge borta.

Jag vet inte ens riktigt vad det är jag häller i min dotter. Det är något slags skydd mot benskörhet och så främjar det mörkerseendet. Trots att jag nätt och jämt vet vad det innehåller, häller jag plikttroget ner dessa koncentrerade droppar i Korvassons strupe varje dag. Eller, föresatsen är att hon ska få det varje dag, men det är helt omöjligt att komma ihåg. Jag föreställer mig hur Korvas famlar runt i mörkret i spjälsängen, och minsta friktion kan leda till att hennes sköra skelett går av på mitten. I domstolen skulle de säga: ”DET VAR DITT FEL KORVASPAPPA, DU GAV HENNE INTE ALLTID AD-DROPPARNA”.

Jag förstår inte hur myndigheterna kan överlåta någonting så viktigt åt oss vanliga dumskallar. Jag menar, de ljuger för oss och säger att det är farligt att dricka bärs och amma, därför att de anser oss vara för korkade för att själva förstå att man blir klumpig när man är packad. Men de har inga problem med att överlåta denna livsviktiga uppgift åt oss. Det borde komma hem en tillsyningsman i uniform varje dag och stenhårt knacka på dörren och skrika: ”DÅ VAR DET DAGS FÖR AD-DROPPARNA!”. Och sedan med fasta, läderhandskförsedda händer bända upp den oförberedda bebisens mun och tvinga i de viktiga dropparna.

Eftersom vi var så dåliga på att komma ihåg dropparna i början, insåg jag att vi behövde ett system. Jag tycker om att systematisera saker. Eventuellt gömmer det sig ett stänk av någon bokstavskombination i mig. Vi har en kalender med en egen spalt för varje familjemedlem. Ahlgren (katten) har också en egen spalt, för vaccinering och sånt. På Korvas spalt måste man fylla i ”AD” med stora bokstäver och rita en ring runt, för varje dag hon har fått sina droppar. Tanken är att man då ska påminnas att ge dropparna även nästa dag. Måndagen är således extra viktig eftersom det blir den första anteckningen på ett nytt tomt ark. Systemet fungerar sådär, men bättre än innan.

Ibland skriver Lisa dit ”AD”, men glömmer ringen runt. Då ritar jag tvångsmässigt, som den störda individ jag är, dit ringen efteråt.

Men ett system är ett system och jag är lika orubblig i mina system som socialnämnden är i sina.