Dagis kommer nog att göra susen för Korvas, hon är så otroligt reserverad med andra barn. När någon vill räcka över någonting till henne drar hon åt sig händerna och bara tittar frågande på objektet, eller på personen bakom.

Min systers barn körde över henne totalt i helgen. Korvas var som en åskådare på en reality show för barn och mycket mer passiv än hemma. Och när min systers yngsta barn tog den bok som Korvas satt och läste, blev hon helt förkrossad och det var uppenbart att det inte fanns i hennes föreställningsvärld att någonting skulle kunna tas ifrån henne på det där sättet. Hon begrep helt enkelt inte. Lite senare såg jag att hon höll hårt i boken, med båda händerna, när samma sak höll på att upprepas. Eddie, som han heter (ja, ni hör ”kusinerna Eddie och Edith”, det är ju alldeles uppåt väggarna, men det får behandlas vid ett senare tillfälle) är fyra månader äldre än Korvas, och han utsätts dagligen för både fysisk och psykisk misshandel av sin treåriga bror Leon. Så när det dyker upp ett mindre barn, som inte ens kan gå, så är det klart att han tar tillfället i akt att själv få känna på maktens sötma.

Korvas var oerhört fascinerad av vad hennes kusiner höll på med, men hon såg hela tiden till att ha järnkoll på var jag befann mig. Försvann jag för ett ögonblick, började hon gråta och följde efter, likt en knähund. Det att hon följde efter var likt en knähund, inte att hon började gråta. Och jag, i likhet med Eddie, tog tillfället i akt att njuta av min position. Jag är visserligen varken fysiskt eller psykiskt misshandlad hemma, men hemma finns det konkurrens.

 Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte kändes bra att Korvas betraktade mig som den viktigaste människan på hela Väddö.