Jag smög på Korvasson i morse. Hon hade varit vaken en litet tag och låg och pratade tyst för sig själv. När jag kikade in låg hon på rygg och studerade sin egen hand, men det tog inte lång tid innan hon upptäckte att hon var iakttagen och blev jätteglad när hon fick syn på mig. Glädjen varade bara fram till skötbordet, sen blev hon ledsen. Hon var nog fortfarande trött misstänker jag. Efter frukosten satt hon på golvet och trillade framåt, vilket resulterade i en fläskläpp. Svullnaden lade sig dock väldigt snabbt. Efter tio minuter var den nästan borta.

Sedan jagade vi iväg till ännu ett återbad på babysimmet. Vi har inte lyckats gå en enda gång på ordinarie tid, därför att det oturligt nog har sammanfallit med att jag har fått jobb. Två gånger har vi varit på väg, men det har varit samma gånger som det ställts in på grund av att vattnet varit för kallt. Det var lite stressigt att hinna mata henne innan, då tiden var knapp, men jag lyckades lösa det genom att balansera upp flaskan i vagnen på en hopvikt tröja ovanpå hennes mage, så att hon kunde äta medans jag förde oss framåt.

Hon tycker verkligen om att bada. Det är inga topprestationer på övningarna men hon har roligt och jag har roligt åt att hon har roligt. Idag fick hon en rejäl kallsup, men tappade inte humöret för det. Sedan fick hon testa flytkuddar och det verkade hon gilla. Det roliga är att hon drar sig för att använda benen i vattnet, precis som på land. De hänger och dinglar bara. Sedan bar det av hemåt för att värma på en flaska till och sedan bege oss till Lisas extrajobb, där jag lämnade över Korvas, som en stafettpinne, för att sedan bege mig till replokalen.

När jag kom hem hade vi en timme, fram till läggdags, med en helt sagolikt glad bebis. Hon är ofta glad annars också, men sina absoluta formtoppar brukar hon pricka in när vi är samlade allihop.

När Korvas får sin välling är hon ofta lugn och tillfreds och det kan vara en magisk stund att sitta med henne i famnen då. Vanligtvis bryts förtrollningen i samma sekund som hon har slukat den sista droppen, då hon direkt börjar vrida och vända på sig. Men ibland händer någonting som gör att hon sitter kvar som i trans och är fullkomligt stilla.

Då tittar hon upp och klappar mig försiktigt i ansiktet. Hon lägger sin ena lilla hand över min näsa och drar lite lätt i mina läppar, med den andra. Intensivt studerar hon ansiktets delar och hon är så nära att hennes andetag känns som små vindpustar mot huden.

Om man kunde ordna sina känslor som sidor i en dagbok, så att man kunde uppleva dem igen när man ville, då skulle jag gå tillbaka till den här sidan, minst en gång om dagen.