Förberedelserna inför Lisas Parisresa har inletts. Eftersom det är betydligt lättare att handla när Korvas inte är med, så passade jag på att göra det i dag när Lisa fanns till hands. Det känns skönt att ha de mesta hemma innan hon åker. Jag tog med mig Korvassons barnvagn till affären, så att jag skulle ha något att köra hem allting i. Det har jag sett att man gör i förorten, där handlar alla med barnvagn utan barn i. Men det gör man inte i Vasastan. I Vasastan tror man knappt sina ögon när någon är ute och går med en tom barnvagn. För att inte tala om när någon är ute och går med en barnvagn fylld med matvaror. De som korsade min väg idag skrattar förmodligen fortfarande åt denna hysteriskt komiska syn. Jag vet inte om det har med mitt bulgariska arv att göra, att jag känner mig så bekväm när jag rullar fram längs hyllorna med min barnvagn och fyller den med varor. Inte för att jag har sett att man handlar så i Bulgarien, men ändå. Bulgarer i Sverige handlar förmodligen så. Alla utom pappa. Kanske har vi så bra barnvagnar i Sverige att alla som kommer hit, genast vill handla med dem. Det är inte omöjligt.

Och kranen är fixad! Jag är så otroligt glad över att vi har rinnande vatten i köket igen. Det är ingen dålig kran vi har fått heller, den lyder minsta lilla beröring, till skillnad från den förra som krävde en brottares nypor för att låta sig manövreras. Jag råkade säga till Molly att det nu var lika roligt att diska som att spela tv-spel.

Men det kommer jag nog att ta tillbaka snart.

Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?

Vi gick upp före Korvas idag. Hon låg så lugnt och stilla i sin säng att vi passade på att ordna med frukostbestyren först. Sedan smög både Lisa och jag in i rummet och spionerade på henne en liten stund. Hon låg på rygg och läste en bok och var hur nöjd som helst. Det var en sådan där liten pixibok som Lisa hade lagd ner i hennes säng vid läggdags igår. Vilket genidrag!

Vår vattenkran i köket lade av helt i söndags och först utan en vattenkran förstår man till fullo hur ofta den används. Nu får vi springa in på toaletten i hallen och hämta vatten och diskvattnet värmer vi i vattenkokaren. Som på landet, men där är man van vid att det är så, här blir jag frustrerad. Och varje gång jag öppnar halldörren, sätter Korvasson fart mot kattmatsskålen. Hon har visserligen slutat äta därifrån nu men hon älskar att hälla ut de små bitarna över hela golvet. Just nu är det hennes största begär och hon vill dit hela tiden och blir minst sagt upprörd när man tar henne därifrån. Korvasson är en kattmatspundare.

Jag ringde och felanmälde kranen det första jag gjorde i morse. Så tidigt att jag var tvungen att harkla mig först, därför att rösten var helt oanvänd för dagen. När de inte hade återkommit vid tretiden kände jag hur irritationen växte och jag ville ringa och skälla ut någon. Men det kanske är fel taktik mot sin hyresvärd, jag vet inte. Häromdagen var jag på skitdåligt humör (dagen då jag var beredd att kasta Korvas åt gamarna) och röt åt spärrservice när de ringde till mig. ”Vad vill ni egentligen? Ni ringer ta mig fan hela tiden! Vill ni att jag ska köpa fler brickor eller?”. Jag kände mig lite dum sen. Hon i andra änden verkade lite stött och hon ringde väl bara efter någon lista, som någon annan har gett henne, mot skitdålig betalning. Men faktum är att de ringer ta mig fan hela tiden och jag har inte riktigt förstått vad de vill. Jag menar det finns väl en gräns för hur många skyddsbrickor man vill ha på sin nyckelknippa? En räcker för mig.

Men när jag rullade fram med min vackra bebis på gatorna och det var vår i luften och jag hade tusen fantastiska idéer i huvudet, då var det ett stort leende på mina läppar och jag kände att det här räcker för mig.

Senare, efter den ömma godnattpussen, som är len och ljuvlig för mig men stickig för Korvas, smög jag ner den lilla pixiboken vid hennes sida.