Ute på gården cyklade barnen runt, runt i cirklar och ropade högt medan de trampade framåt: ”Nu är jag på E18 och nu åker jag in på E6 och nu åker jag in på E8” och så vidare. När jag kom tillbaka flera timmar senare, var det som om tiden hade stått stilla. Samma barn åkte i samma cirklar och ropade ut högt på vilken europaväg de befann sig. Den enda skillnaden var att de hade hittat på ännu fler nummer efter ”E”. Sedan samlades alla i en liten klump och någon sade till någon annan: ”Tänk på att om du ramlar nu så kan vi tyvärr inte hjälpa till, därför att vi har varnat dig”. ”präktiga lilla snorunge” tänkte jag och tittade mot Lisa, för att se om hon också hade hört.

Sedan tänkte jag att vi nog kommer att tillbringa många timmar ute på gården, när Korvas blir lite större. Det är en fin gård vi har, perfekt för lek. En sådan gård som kan bli en hel värld när man är liten. Jag såg framför mig hur jag kommer att springa bakom Korvasson, när hon ska lära sig att cykla och ropa uppmanande att hon ska trampa, samtidigt som jag håller andan av rädsla för att hon ska slå sig. När jag rullade Korvas framför mig idag så tänkte jag på hur fort tiden har gått och det gör mig glad och ledsen på samma gång. Det är otroligt fint att se henne utveckla en personlighet och dagligen göra små framsteg, som är stora för henne. Men det är min älskade lilla bebis och jag fick känslan av att om jag blinkar en gång så är det dags för henne att lära sig att cykla och om jag blinkar en gång till så är hon arton och ber mig dra åt helvete, för att sedan fly hemmet. Det blir till att hålla ögonen uppe ett bra tag till helt enkelt, för jag är inte färdig med min bebis än, på långa vägar. Men när hon väl har lärt sig cykla och grupperar sig med andra barn så hoppas jag att hon är den som säger:

”Det spelar ingen roll att vi har varnat dig, vi hjälper dig ändå om du ramlar”.