När Korvas får sin välling är hon ofta lugn och tillfreds och det kan vara en magisk stund att sitta med henne i famnen då. Vanligtvis bryts förtrollningen i samma sekund som hon har slukat den sista droppen, då hon direkt börjar vrida och vända på sig. Men ibland händer någonting som gör att hon sitter kvar som i trans och är fullkomligt stilla.

Då tittar hon upp och klappar mig försiktigt i ansiktet. Hon lägger sin ena lilla hand över min näsa och drar lite lätt i mina läppar, med den andra. Intensivt studerar hon ansiktets delar och hon är så nära att hennes andetag känns som små vindpustar mot huden.

Om man kunde ordna sina känslor som sidor i en dagbok, så att man kunde uppleva dem igen när man ville, då skulle jag gå tillbaka till den här sidan, minst en gång om dagen.