Rapport från en anställd på en regionledningscentral, en RCL, i södra Sverige:

”Vi har i flera år varit underbemannade precis som i övriga myndigheten och detta har man löst tillfälligt genom att under sommarmånaderna kommendera in poliser som egentligen inte alls har något intresse av att vara här. De poliser som faktiskt skulle vilja prova på att arbeta på ledningscentralen vågar inte söka sig hit då det är allmänt känt inom myndigheten att ”kommer man dit så kommer man aldrig därifrån”. Vi har alltså poliser som blivit inkommenderade gång på gång på gång som i princip inte kan söka yttre tjänster eftersom RLC inte har ”råd” att förlora mer personal. Lyckas de mot förmodan få andra tjänster inom myndigheten hinner de i princip inte börja innan de blir inkommenderade igen.
På ”pappret” ska vi vara dryga 100 operatörer men i praktiken ligger vi runt 70 st pga sjukskrivningar, tjänstledigheter, föräldraledigheter med mera.”

”Den befintliga personalen går på knäna, blir sällan beviljade semester pga personalbrist och åtskilliga är de gånger vi tvingats arbeta med en bemanning långt under säkerhetsnivå. Utöver att personalen mår oerhört dåligt av detta så äventyras även allmänhetens väl.
Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmre 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Vi tvingas allt som oftast lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att vi inte kommer kunna hantera dem. Vi får helt enkelt nöja oss med att larma ut ärendet till patrullerna ”för kännedom”. 
När jag började inom myndigheten för dryga tio år sedan lärde vi oss att ALLA pågående brott skulle hanteras omedelbart, som Prio1. Nuförtiden tvingas vi bortse från mindre ”allvarliga” brott såsom narkotikabrott, skadegörelse, cykelstölder osv TROTS att de är pågående  – resurserna finns helt enkelt inte. 
Ofta måste vi försöka ”sälja” ärenden till andra instanser då vi inte kommer kunna hantera dem inom rimlig tid.
Under ALMA-kommenderingen lades ytterligare arbetsuppgifter på oss i högen bland alla andra uppgifter.”

”Efter omorganisationen har vi, precis som övriga anställda inom myndigheten, blivit lovade bot och bättring och det enda vi sett till är förvirring, försämring och en ledning som inte tar sitt ansvar. 
Chefer går inte att få tag i, frågor som läggs fram besvaras inte alternativt bollas vidare till ”någon annan” som inte heller går att få tag i. Kvar står den uttröttade personalen med en massa frågor och inga svar. 
Kollegor, både civila och poliser, söker sig utanför myndigheten. Dels för att lönen inom polisen är ett skämt och dels för att det som är gemensamt för ledningen är den kollektiva oförmågan att stava till ordet PERSONALPOLITIK. 
Kompetensen här inne är skyhög, kompetens som nu håller på att gå förlorad då folk inte längre orkar arbeta kvar. Sjukskrivningarna avlöser varandra och känslan av uppgivenheten är påtaglig.”