Fick ett pressmeddelande om ett nytt munskölj. Det ska förändra ytspänningen på saliven via en katjonisk surfaktant. Spännande va?

I dag på lunchen körde jag ett pass crosstraining. Det är en cirkelklass där man tränar kondition och styrka i olika stationer och det kan vara det jobbigaste jag har gjort. Det känns så just nu i alla fall när benen har förvandlas till styltor och jag knappt kan gå. Den näst sista övningen, som tog kål på benen, var 20 utfall plus 20 benböj (med 10 kg vikt) plus 10 varv i salen. Allt gånger 4. Självklart var det tävling om vem som klarade varven först. Det gick helt okej, men det var någon som låg först hela tiden och kammade hem vinsten. Vem? Jo visst, Ondskan själv – skådespelaren Andreas Wilson.

Foto: Hanna Teleman

Jag och min kollega Sofia ska springa Bellmanstafetten om cirka två veckor. Vi är taggade men lite nervösa. Målet är tydligen att vinna alltihop (i alla fall om vi ska lyssna på vår lagledares snack). Läser en artikel i Self där det står om den bästa maten för löpare. Mandlar ska tydligen vara superbra, de innehåller mängder av E-vitaminer som ska motverka ömmande träningsvärk. Men det är ju efteråt. Före ett lopp ska man ladda med ägg och apelsiner. Jag måste fylla på mitt mellisförråd.

Våra grannar på bilredaktionen städar i dag. Det var på tiden, kan man väl minst sagt tycka.

Det är inte klokt vad fikasugen man kan bli så här dags på dagen. Har inte varit fikasugen en enda dag på semestern, men så sitter man här framför datorn. En bild av en färsk illgrön dammsugare dyker plötsligt upp som en flyktig tanke när man sitter och skriver, sedan kommer smaken av kakao och så syns en kokosprydd chokladboll på näthinnan. Man kikar upp på kollegan mitt emot. Fika kanske? lite på skämt så där… så´na onyttigheter håller vi ju inte på med längre, eller hur.

Försöker fortsätta skriva. Noterar hur en efter en passerar med kaffekopp i handen. Nej, nu går det inte längre. Hastar bort till dyckesapparaten med tékoppen i högsta hugg. Inte en go´bit så långt öga når. Däremot äpplen i redaktionens halvtomma fruktkorg. 

Det bidde ett äpple.

Nu vet jag vad det ultimata lyckopillret är – tivoli! I går drog vi några stycken från redaktionen till Gröna Lund och det var det roligaste jag gjort på evigheter (och då har jag ändå nyligen haft en toppensemester). Jag skrattade HELA tiden. 

Ja, ni ser ju hur sjukt roligt jag och Kropp & Hälsas webbredaktör Helena har det i berg- och dalbanan Jetline. Provade också Grönans nya – och rätt galna – Insane. Den var kul, lite läskig men mest alldeles för kort. Precis när jag riktigt började uppskatta alla snurr upp och ner och hit och dit var den slut. 

En riktigt glad överraskning var Lustiga huset. Tror inte att jag gått där på typ hundra år och jag gapskrattade mig igenom hela huset. Dessutom är det ruggigt bra motion att klättra upp för alla skeva trappor, springa i snurrtunneln och ta sig igenom lutande rummet. 

Kul!

Tillbaka på jobbet igen efter fyra veckors ledighet. Utvilad? Ja hyfsat, även om det inte känns så just nu när man kliver upp i ottan varje dag. Semster är förbaskat härligt! Förutom allt det vanliga med sol, bad, sovmorgnar etc så tycker jag det bästa är att slippa rutinerna. Och då speciellt när det kommer till träning. Jag har kunnat ta morgonpromenader utan stress, gått till gymmet på förmiddagen och fått det helt för mig själv eller stuckit ut och sprungit sent på kvällarna när det blivit aningen svalare. (Även om det skett alltför sällan.) Att ge sig ut och springa mitt på dagen under de här tokvarma dagarna som vi ju haft i Sverige under juli har varit ren idioti. Jag testade det ett fåtal gånger och även om jag sprang med vattenflaskan i högsta hugg så var värmen olidlig. Jag flåsade som en brunstig tjur och blev förbannad över mina fjuttiga lungor. De här löprundorna gav mig ingenting förutom huvudvärk och en känsla av att vara i bedrövligt dålig form.

Foto: Tobias Lundgren

Min glada nuna här direkt efter en runda i tokvärme beror det endast på att jag kommit hem utan att tuppa av i ett dike och att jag fått hälla en flaska svalkande vatten över huvudet.

Så nu, när alla andra deppar över att solen och värmen har försvunnit, dansar jag omkring och gör hoppsasteg. Det finns inget bättre löparväder än det vi har nu. Duggregn gör luften ren och lungorna stora som luftballonger. Och med bara en månad kvar till tjejmilen är mer regn precis vad jag behöver.