Jag avskyr tandläkare. Eller ja, inte just personerna i sig, men att behöva träffa dem.

Efter att ha haft två krångliga visdomständer och till slut varit tvungen att dra ut dem har jag utvecklat tandläkarskräck. Jag blir kallsvettig redan i väntrummet, kan inte ligga still i stolen, blåhåller mig i handtagen och spänner axlarna upp till öronen.

Men i dag när jag lagade två hål insåg jag att det egentligen inte är smärtan som är det värsta, det är ljuden – borrandet, gnisslandet, skrapandet och spolandet. Jag ryser liksom ändå upp i hjärnan, ner till tårna och in under ryggmärgen.

Men det gick vägen, tänder är lagade och jag sköter min hemläxa. Fluor, fluor, fluor och tandtråd.

Men på tal om smärta. Ni har väl inte missat vår specialsajt: Värk.