I tio år har jag önskat att jag såg ut som Jerry Hall, men varje morgon är det Shrek jag ser i spegeln. Hur är det möjligt? I dag var skönhetsredaktör Petra här och lämnade av lite gammalt smink. Vi roffade såklart åt oss som korpar. Jag kom över guldglitter och röd läppgucka. Kung! Hoppeligen blir det mindre Shrek och mer Jerry i framtiden.

Jerry Hall och Shrek.

Guldglitter och läppgucka.

I morgon kommer vi förresten ut med ett nytt nummer av Kropp & hälsa. Där kan du läsa mer om vårens sminktrender. Spring och köp!

Ok, det här är mitt sista inlägg om fika. Men hur god ser inte den här dammsugaren ut att vara? Jag klickar in på den här artikeln minst en gång om dagen, trots att jag redan vet vad det står. Men tvångsmässiga tankar kring fika är ingenting nytt för mig. När jag var liten och skulle på scoutläger skrev jag ballerina under särskild kost. Ganska vitsigt för en nioåring.

Först garvade vi åt bloggen ”den bruna maten”. Sedan skulle vi fika… Det är typ omöjligt att känna sug efter någon mat efter att ha läst om blomkål under färstäcke och skinkägg.

Men, en stund senare var allt utom den där stackars juicen slut. Borde tyda på att vi inte är så kräsmagade som vi tror.

Jag: Förlåt. Jag har varit på så dåligt humör den här veckan. Nästa vecka ska jag rycka upp mig.

Ammi: Det är vädret. Skyll på vädret.

Jag har aldrig varit förtjust i pesto, men jag gillar pasta och det faktum att det är så snabblagat. Speciellt efter ett träningspass när kroppen trånar efter kolhydrater. Så häromdagen testade jag ett recept på en hemmagjord pesto och det blev faktiskt riktigt smarrig.

Men slösa inte med oljan, då blir det torrt!

Cirka 3 dl vattten
1 grönsaksbuljong
1 förpackning gröna ärtor
1-2 vitlöksklyftor
1 näve krossad mandel
0,5 dl olivolja
1 dl riven parmesanost

Koka upp vattnet med buljongen, häll i ärtorna och låt sjuda i 5 minuter. Mixa sedan ärtorna med cirka 0,5 dl av kokvattnet. Ha i pressad vitlök och mandelkross. Häll i olivoljan och osten, rör om. Servera med favoritpastan och gärna lite riven parmesan över. Mmm!

Hurra! I går kom nya Orvestosiffror och de visar att vi fortsätter att göra Sveriges största hälsotidning och att vi dessutom ökar sedan förra mätningen. Ni blir alltså fler som läser Kropp & Hälsa. Hurra för er och hurra för oss!!! Läs intervjun med mig angående detta här.

Ville gråta när jag gick ut i morse. Det är gått och fult och man halkar helt ovärdigt omkring på isiga trottoarer och alla knuffas och suckar i tunnelbanan och det verkar inte finnas något slut på eländet.
Men så kom jag till jobbet, vände på dagens blad och hittade solrutan.

Hurra! I morgon går solen upp tre minuter tidigare. Det är ju alltid nått.

Jag är på jakt efter ett par snygga träningsshorts. Hittade de perfekta i går, trodde jag i åtminstone tio minuter. Ångrade mig tvärt i kassan. Det var mycket pengar för lite tyg. Dessutom är det för fanken bara februari.

Supertöntigt att ta en bild på sig själv i omklädningsrummet, jag vet! Men jag hade sprungit årets första intervaller på löpbandet och ville föreviga min tomma blick och slitna kropp. Så skit i det och kolla i stället in min kanonfina Kropp&hälsa-tischa!

Svettig, sliten.

I förmiddags hade vi på Kropp&hälsa-redaktionen konferens. Viktigaste punkten på dagordningen var så klart fikat. Så pass viktigt att Johanna var tvungen att föreviga vetekransen på bild. Såhär efteråt kan vi inte för vårt liv komma ihåg vad den smakade (mandelmassa? äpple?). Men fika är bra för arbetsmoralen!

Jessica tog ett äpple, bra där!

Johanna

Såg att Gladiatorerna ska sändas igen.
Nu måste jag erkänna (faktiskt, är tvingad av redaktör-Nina) att jag en gång i tiden var cheerleader i ”Gladiatorerna”. Dansskolan jag tränade på fick rycka in när programmet spelades in i sweet Sundsvall. Nu ska det tilläggas att jag var en oerhört tafflig cheerleader och det var långt i från ”Bring it on”-nivå.

”Daggen” Olsson var snäll och fick extra cheers

Utmanarna fick stryk av gladiatorerna – mycket och ofta

Bäste gladiator: Raptor!!!
Sämst: när studiomannen fick rya i för att vi glömde vifta med våra pom-pons under spännande matcher (mycket dålig cheerleader-style, jag vet).

”Bring it on” och Dallas Cowboys Cheerleaders. Hade det sett ut såhär hade man skrattat sig lycklig…