Jag ska inte låtsas som att jag var i mitt esse när jag var på P1 alldeles nyss för att debattera med Per Gudmundson från Svenska Dagbladets ledarsida. Han har i ett antal artiklar försökt tolka svensk pophistoria ur ett högerperspektiv och nu var det dags för honom att få lite mothugg. 

Men jag gjorde mitt bästa denna regngråa novemberdag. Resultatet kan ni höra här.

Jag skulle dessutom spela lite popvänster-pop.

Det blev Neon Lights av Kraftwerk. 

För att de kom från ett musikkonservatorium och ändå lyckades förändra rockhistorien. Kanske kan statlig kulturpolitik trots allt leda till avantgardistisk konst? 

Dessutom gjorde de totalt av-individualiserad musik, lånade estetiken från Bauhaus och sovjetfuturisten El Lissitzky (han tackas på skivomslaget) och albumtiteln Man machine togs från ett av upplysningstidens materialistiska manifest. (På franska här. På engelska här)

Hade jag haft tid skulle jag ha spelat Riot Squad. På omslaget till singeln Fuck the tories tackar de GBH för att de fått låna deras instrument. Lyssnar man riktigt, riktigt noga kan man höra att de kanske inte hunnit repa så mycket som de borde.

Pop och rock är medelklassens musik hävdar Gudmundsson. Stämmer bra. Det kostar att spela pop. Och i ett samhälle som var lite mer rättvist än Thatcher-England skulle Riot Squad troligen haft något att spela på.