Inlägg av Martin Aagård

Plötsligt blev MUF:s behov av kultur akut…

av Martin Aagård

Moderata ungdomsförbundet har hamnat i konflikt med den internationella skivbolagsjätten Universal.

Anledningen är att MUF gjort en reklamfilm där en trubadur, uppbackad av moderata profiler som Carl Bildt, Bingo Rimér och Lars Beckman, sjunger texten  ”Bye bye Rut” till tonerna av Felice och Bodleaux Bryants evergreen Bye bye love, som blivit mest känd i Everly Brothers tolkning.

Något tillstånd att använda låten hade de inte fått.

Ett solklart och fult intrång i upphovsrätten av ett parti som säger sig respektera privat äganderätt mer än något annat – vilket i sig är ganska lustigt. Men när det även är partiet som i åtta år drivit en kulturpolitik som vill att kulturen ska klara sig allt mer på marknadens villkor så blir det faktiskt lite genant. Direkt skamligt blev det när moderaternas twitterestradör och politiske tänkare Lars Beckman i en intervju påstod att ”satir” inte omfattas av upphovsrätten.

Låten har nu plockats bort från Youtube och saken skulle kunna vara utagerad men det där övertrampet lämnar mig ingen ro.

Det gör mig arg.

Det illustrerar nämligen en syn på kultur som tyvärr inte bara politiker i Moderata ungdomsförbundet har.

För att få din lilla Youtubevideo att synas och höras behöver du en sång.

För att få den att synas och höras mitt under brinnande valrörelse behöver du en riktigt stark sång.

Och att komponera en låt lika klämkäckt catchy som Bye bye love är svårt. Fruktansvärt svårt. Det finns inte en MUF-trubadur i hela världen som klarar av det.  Ändå vill MUF-trubaduren sjunga den där klämkäckt catchy sången som om den vore hans egen.

Men även om dessa politikers behov av kultur blivit akut under valrörelsen, även om kulturens värde för dem plötsligt blivit lika iögonenfallande stort som frisyren på en Everly Brother inser dessa politiker aldrig att detta värde inte bara behöver skyddas utan även omfattas av politiska omsorger.

Att sätta ett barn på kulturskolan i dag är omöjligt i det moderatstyrda Stockholm. Teatrar uppmanas att spela på dörren. Barnkulturhus drivna av amatörmässiga entreprenörer slösar bort en kulturbudget som i övrigt används till att premiera den som för tillfället är mest publikfriande.

Och när Stockholms kulturella infrastruktur ligger i spillror dansar alltså Bingo och Calle och trubaduren omkring i resterna sjungandes en trudelutt de inte skrivit själva och som de inte ens bett om lov att få låna.

Makarna Bryant började sin låtskrivarkarriär i en husvagn i Georgia på 40-talet. Där komponerade de en stor del av en låtskatt som skulle visa sig innehålla mängder av framtida countryklassiker.

Den som inte förstått värdet av deras yrke – kulturarbetarens – borde hålla sig från att utnyttja deras strävsamma arbete för att lyfta fram sin egen kulturfientliga politik.

Det totala pr-kriget

av Martin Aagård

timbroDen kanske tramsigaste av alla tramsiga mediedebatter har rasat den gångna veckan.

Det kanske inte är förvånande att en sådan tramsdebatternas moder har sitt ursprung i att en tankesmedja anser sig ha lidit publicitetsskada.

Den norska think-tanken Civita försökte i alla fall få in en text utan större läsvärde i Dagens Nyheter men misslyckades. Sedan dess har anklagelserna haglat över tidningens kulturredaktion: Brott mot pressetiken, Kafka-processer och svensk politisk pk-arrogans.

Sånt händer med jämna mellanrum men omfånget och styrkan i kampanjen imponerar.

Civita har gjort sin pr-läxa.

Dagens många kanaler för kommunikation öppnar för en ny form av pr-arbete – Det totala pr-kriget. Eller för att använda en gammal kompis ord om Theodor Adornos stilistik: Den verbala bombmattan.

Och den norska tankesmedjan har gått tillväga som Bomber Harris under förstörelsen av Dresden. Missilerna har haglat skoningslöst, envetet, i våg efter våg tills motargumenten, hur intressanta de än är, ligger i totala ruiner.

Skillnaden är att granaterna inte laddats med Amatol utan med sårad stolthet och strategiskt pr-tänkande.

Modernt pr-arbete handlar om att kombinera twitterkampanjer, bloggposter, artikelkommentarer med ifrågasättande av traditionella nyhetsmedier. Inte en kvadratmeter i det digitala landskapet ska lämnas oförstörd.

När den svenska tankesmedjan Timbro nyligen försökte motverka den negativa publicitetet Carema (numera Vardaga) fått efter avslöjandena om vanvård investerade man till och med i en bok samt utomhusreklam i tunnelbanan.

Ett nytt rekord i damage control?

Kampanjen utgick från en av reklamens äldsta sanningar – den som har så många bloggar, tweets och reklamskyltar kan väl inte ha fel?

Själva mängden upprepningar av budskapet är argumentet. Tydligare än så kan väl inte McLuhans gamla slogan ”The medium is the message” illustreras.

DN:s kulturredaktion må ha bombats sönder och samman, men i sakfrågan kvarstår faktum. Den norska tankesmedjan Civitas medarbetare Pål Veiden har gjort hårresande rasistiska uttalanden om att ingen vill bo granne med ”zigenare” och han har föreslagit att romers barn ska omhändertas.

All popmusik är teater – fortfarande

av Martin Aagård

Det fanns mycket att chockas över i vad den milt sagt fördomsfulle skol-vd:n Greger von Sivers kläckte ur sig i Uppdrag granskning i går.

En av sakerna var hans rasistiska och primitiva åsikter om hiphop.

Jag hade faktiskt glömt bort att de åsikterna fortfarande fanns. Men även om få personer är lika extrema som von Sievers dyker liknande tankar upp här och där.

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi twittrade med anledning av programmet om att hiphopen är en farlig, antisocial musik som levererar ett ”budskap” – vilket han i och för sig menade var en del av musikstilens attraktionskraft.

Det är märkligt att förståelsen av ett av världens absolut största kulturfenomen det senaste halvseklet fortfarande är så låg.

All popmusik är teater, men ingen popform har varit tydligare än hiphopen med att den är ett stort skådespel.

Redan när den blev ett globalt fenomen under tidigt 80-tal var det uppenbart.

De lyriska överdrifterna, hyperbolerna, SKETCHERNA mellan låtarna, fantasikostymerna, den utstuderade rekvisitan, de roliga hattarna… artister som ständigt byter namn och roll.

Man ska bottna ordentligt i sina fördomar för att missa de ganska uppenbara signalerna.

Jag är ingen hiphop-historiker och kan inte leverera någon topplista över hiphopens mest teatrala ögonblick, men det räcker med att till exempel studera megastjärnan Eminems olika inkarnationer under karriären för att förstå vad jag menar. Varje skiva innehåller en ny, väl utmejslad karaktär för berättaren.

Han var verkligen inte först med att ta hiphopens teater så långt.

Visst kan hiphopartister vara farliga. På samma sätt som Richard III eller Jago är farliga.

Gestaltar man ondska på ett raffinerat sätt så finns det alltid någon jävel som blir inspirerad.

Jämförelsen med Shakespeare är faktiskt inte alls särskilt långsökt eftersom både den Elisabetanska dramatikern och den numera 40 år gamla rapen levererar nästan alla sina texter på blankvers.

Hiphopen är i och för sig snäppet mer teatral än Shakespeare eftersom den  rimmar betydligt oftare.

Debatt-Lars är tillbaka!

av Martin Aagård

Det här är ingen recension.

lars

Jag bläddrar hastigt igenom Lars Noréns nya, offentliga dagbok som kommer ut den 30 augusti på jakt efter snaskiga förolämpningar. Jag blir rikligt belönad redan efter ett par sidor.

Björn Ranelid är en ”Kalle Anka-författare”. Marcus Birro en alkoholist, Jan Helin en ”kloakråtta”. Att skriva i kvällstidning är ”omoraliskt”, journalister är ”likhundar” som representerar ”ahumanism”. SVT:s Marianne Rundström ”en pompös manet”. Dagens Nyheters teaterkritiker är värst av alla, förutom Expressens: ”Tanken på att Nils Schwartz skall ta i den här boken får mig att rysa till som om jag kommit i kontakt med mänsklig skit”. Aftonbladets förre medarbetare Anders Paulrud var mer ”en instängd kulturskribent på Aftonbladet än en levande människa”.

Och trots att min nyfikenhet är lika pinsam som Noréns spydigheter, är det ändå lite glädjande att han vill föra en offentlig dialog med svenska journalister och teaterkritiker. Även om det sker ganska långsamt och i form av tusentals onumrerade boksidor.

Lustigt nog tycker denne förolämpningsekvilibrist att skådespelarna Jan Malmsjö och Marie Göranzon är tarvliga som fäller ”obehagliga omdömen om kolleger och medarbetare”.

Men till Dramaten dras ”de största svinen”, konstaterar han.

Ja.

Fremskrittspartiet vill förbjuda romer i Norge

av Martin Aagård

 

För fyra dagar sedan krävde norska Fremskrittspartiets företrädare Per Sandberg att romer ska förbjudas i Norge.

Fremskrittspartiet brukar i Sverige oftast skildras som den norska motsvarigheten till det populistiska, invandrarfientliga partiet Ny Demokrati som härjade i Sveriges riksdag på 90-talet. Deras invandrarfientlighet påstås ofta vara snäppet mer harmlös än Sverigedemokraternas.

Utspelet har föregåtts av en lång och intensiv mediedebatt om rumänska tiggare som vistats i Oslo under vintern.

Debatten har fått Høyres partiledare Erna Solberg att lova ett förbud mot tiggeri i Norge om hon blir vald till statsminister. Tiggeri var förbjudet i Norge i nästan hundra år, mellan 1907 och 2005 (!) genom den s k ”lösdrivarlagen”, men för åtta år sedan avskaffade en borgerlig regering förbudet. Frågan är om en ny borgerlig regering verkligen kommer att införa det igen. Kristelig folkeparti och Venstre (Folkpartiet) vill inte. Det är inte rätt sätt att komma tillrätta med problemet, menar de.

När man betraktar den norska debatten är det slående hur olika medierna i våra grannländer berättat om den lilla grupp människor som kommit från Rumänien till de skandinaviska huvudstäderna för att tigga.

Den förra Aftonbladetjournalisten Josefin Hökerbergs reportage i Dagens Nyheter om tiggarna i Stockholm centrum har lämnat få läsare oberörda. Hon har rest till Rumänien för att skildra deras livsbetingelser och berätta vad som motiverar dem till att stå på knä i vinterkylan.

Tidigare besökte Aftonbladets reporter Erik Wiman den tillfälliga camping som några av rumänerna använde utanför Stockholm. Han berättade om hur hans egna fördomar kom på skam.

I Norge använder TV2 konsekvent ordet ”sigøyner” i sin rapportering. Ett ord som är portförbjudet i svenska språket sedan många år tillbaka på grund av dess rasistiska historia.

Romerna utmålas som ett gigantiskt problem. Antiziganistiska rykten sprids på Facebook. En av de mest lästa kolumnerna i Dagsavisen kräver att ”lösdrivarna” skickas hem med hjälp av militär. Deras nedsmutsning är ett ”kulturellt” särdrag. De bajsar utomhus.

Romer har förbjudits i Norge en gång tidigare.

1927 infördes en av flera ras- och kulturlagar i grannlandet. Just detta år förbjöds romer att vistas i landet.

1924 försvårade man för judar att bli medborgare, en lag som försvann efter kriget, men ersattes av en begränsning för hur många östeuropeiska judiska invandrare landet skulle ta emot. Ända fram till 1956 var det förbjudet för jesuiter att vistas i Norge.

Även om den norska högern skriker högt vid jämförelsen så är det inte märkligt att likna Frp:s förslag med raslagarna från 20- och 30-talet.

Debatten då som nu handlar om en rädsla för det kringresande, nationslösa fattigfolket från östeuropa. Om skräcken för en stundande invasion av smutsiga människor.

Antisemitismen i Europa är en mycket speciell sjuka, men den antisemitiska politiska agitationen innan kriget handlade ofta – på samma sätt som dagens antiziganism – om att stoppa just ˝lösdrivare” från att komma innanför nationens gränser.

I Sverige oroar sig många för den antiziganistiska och antisemitiska politiska utvecklingen i Ungern. Många av oss har protesterat mot profilieringen av människor med mörk hudfärg i REVA-projektet. Samtidigt har vi ett grannland där raslagar av 30-talets modell plötsligt finns på den politiska dagordningen.

Det är lika skamligt som skrämmande.

Kära Dagens Nyheter

av Martin Aagård

Du kommer hem till mig varje morgon.

Oftast för att jag vill det. Ibland är det bara som att du kommer till mig av gammal vana.

Men varje morgon tar jag på dig. Håller dig i mina händer. Ibland ligger vi i sängen tillsammans.

Det är många saker som skiljer oss åt. Du grundades 1864 av Rudolf Wall. Jag föddes i början på 70-talet av Gun-Britt. Du är en tidning. Jag är en människa.

Men alltid är vår relation densamma.

Jag lyssnar på dig. Jag studerar dig. Jag ser dig. Du gör världen begriplig för mig.

Aldrig någonsin lyssnar du på vad jag har att säga. Aldrig någonsin ägnar du mig en blick. Aldrig.

Och ibland vill jag bara skrika åt dig.

Gå ett par mil i mina skor min bäste, käraste, dyraste mest älskade vän. Se med mina ögon. Ta min kropp i besittning, älskade Dagens Nyheter!

Men det händer ju aldrig.

Så låt oss istället tala med varandra.

Jag säger: måste du ha de här fåniga intimiserande rubrikerna när kulturarbetarmän skriver 20 000 tecken om något väldigt otydligt, men det handlar väl om invandring tror jag. ”Kära”, hit och ”Bästa”, dit.

Du säger: Ja, texten kommer så mycket närmare då, den sätter sig i knät på dig. Den vill samtala. Inte ropa ut feta kvällstidningsrubriker om det ena eller andra. inte kritisera. Inte polemisera.

Jag säger: Men det handlar ju inte om något. Senaste ”Kära”-texten jag läste i morse sa ju ingenting! Den enda slutsats jag kunde dra var ”det är väl lite jobbigt för alla människor i det här samhället”.

Du säger: Men det är ju sant.

Jag säger: Ja, det är ju sant i och för sig. Det kanske är viktigt att berätta det. Men varför är den så lång?

Du säger: Den måste vara det. Ett sånt här samtal kan inte föras med snuttifierade små stycken av information och arga utbrott. Det är svårt att omfamna en komplex verklighet. Om man berättar genom att liksom gosa med läsaren måste det få ta sin tid.

Jag säger: Om man vet vad man tycker kan man formulera sig ganska kort. Inte jättekort, kanske. Att få ihop ett vettigt resonemang på 1500 tecken (inklusive blanksteg) är en konstform som är ganska svår faktiskt. Jag beundrar de skribenter som klarar av det.

Du säger: Så där säger alla kvällstidningsjournalister som är avundsjuka för att de aldrig får skriva långt.

Jag säger: I bland på sommaren brukar jag träffa mina kompisar och grilla.

Du säger: Vad har det med saken att göra?

Jag säger: Ingenting, men jag trodde det var sånt man brukar berätta om i såna här texter.

Du säger: Sluta nu. Nu är du bara elak.

Jag säger: Förlåt.

Förlåt, dyra, älskade, mest varma Dagens nyheter. Jag är verkligen inte din fiende. Du behöver inte bekämpa mig. Det är ju ändå med dig jag ska leva varje dag resten av mitt liv i detta land.

Du och jag 4-ever, Dagens Nyheter.

Du kan gå nu.

Dagens Nyheter sparkar var femte journalist

av Martin Aagård

Boom.
80 personer ska sparkas på Dagens Nyheter.
Upp emot 50 får gå från redaktionen, vilket innebär var femte journalist.
Nyheten kom under eftermiddagen.

Så blev det alltså än en gång Dagens Nyheters tur att springa ett varv i den nedskärningsstafett som pågår mellan svenska dagstidningar sedan ett par år tillbaka.
Det var inte länge sedan sist.
Så sent som för dryga två år sedan drog den helt nyutnämnde chefredaktören och vd:n Gunilla Herlitz fram slaktarkniven och varslade 100 personer. Såväl kulturredaktionen som webbredaktionen blev i princip halverade. Sen passade hon på att höja sin egen lön till 6 miljoner om året.
Men det räckte alltså inte särskilt länge.
Kanske borde man anat att det var dags igen när tidningen för ett par veckor sedan fick en ny chefredaktör – Peter Wolodarski.

Förklaringen till det brutala ingreppet är välbekant:
”Hela branschen står inför en strukturförändring”, säger tidningens HR-chef Henrik Fontin till branschtidningen Resumé.
Han har så klart rätt.
En stor struktur som snarast borde förändras är Bonnierschefen Jonas Bonnier som sakta men säkert håller på att köra den 175-åriga familjekoncernen Bonniers i diket. Sedan han tillträdde 2008 har Bonniers hamnat i sin största kris sedan 80-talet. Journalisten Bernt Hermele varnade redan i september för att ett hundratal jobb snart kommer att försvinna på bonnierbolagen i en granskning i Aftonbladet.
En koncern med så stora skulder som Bonniers klarar helt enkelt inte av sina räntor om man inte dels blir mer aggressiv på marknaden och dels sparkar folk.

En annan strukturförändring kommer att drabba fackklubben på Dagens Nyheter. De kan vara ganska säkra på att inflödet av nya medlemmar snart stryps för gott. Även om det skulle bli bättre tider kommer ingen att återanställas på tidningen. Det börjar bli tydligt att flera mediebolag använder tidningskrisen till att flytta över anställningar till bemanningsföretag genom stora uppsägningar. DN som servas av Marieberg media är knappast ett undantag.

Men den största strukturförändringen står så klart Dagens Nyheters läsare inför.
Strukturen på deras morgontidning har redan förvandlats från att vara en av rikets mest komplexa och agendasättande tidningar till en allt tunnare och sladdrigare struktur som förlitar sig på enstaka begåvade skribenter istället för att bygga upp redaktioner som är effektiva, långsiktiga och framåtblickande.

För en månad sedan sa Jonas Bonnier till Dagens media att DN i framtiden måste vara ”extremt stark” redaktionellt för att klara dessa svåra tider. Fyra veckor senare gäller alltså den totala motsatsen.
Troligen kommer han att ursäkta sig med mantrat ”Det går att göra en bra tidning med färre folk”.
Det brukar alltid heta så.
Så sa Gunilla Herlitz 2010, så sade SvD:s chefredaktör Lena K Samuelson när hon nyligen drog ner på Svenska Dagbladet och det brukar man säga på Aftonbladet.

Det är dags att sluta låtsas nu. Dagens Nyheters journalistik kommer att bli mycket sämre om man sparkar var femte journalist. Läsarna kommer att märka det och säga upp sina prenumerationer.
I höstas skämtade Dagens Nyheters annonsavdelning oerhört fult om Svenska Dagbladets nedskärningar.
”Tack för en god match” skrev man i sin reklam när besparingspaketet avslöjats.
”När Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturbilaga och avvecklar sin sportredaktion vill vi inte att du ska bli lidande”.

Ett skämt som inte bara DN:s annonsavdelning utan även tidningens prenumeranter fick äta upp.

Hänt i kulturveckan

av Martin Aagård
Gossip-gossar

Dramatikern Lars Norén är ”en liten obetydlig figur med Dumboöron”.

Skådespelaren Jan Malmsjö är en ”ett sjukt oälskat barn med viktproblem”.

Författaren Stig Larsson söker upp unga tjejer med självskadebeteende på krogen och har sadomasochistiskt sex med dem tills de börjar gråta.

Har jag källor på det?

Jo, det har jag ju. Jan Malmsjö. Lars Norén och Stig Larsson.

Ingen av uppgiftslämnarna vill vara anonym. Alla inblandade har fått möjligheten att kontrollera sina citat och gå i svaromål. Allihop har nämligen skrivit det själva. I sina böcker.

En gång i tiden var skvaller- och kändisjournalistik ett hårt jobb.

Den slipade kändisreportern var tvungen att odla källor under åratal. Bjuda på dem på drinkar. Fjäska för oändligt många människor. Till slut kanske man fick ett litet guldkorn man kunde skriva hem om.

Inte nu.

Det var länge sedan vår främsta källa till skvaller var att ligga och trycka i ett buskage med teleobjektiv.

Numera räcker det gott med att kolla igenom Vårbokskatalogen. Eller man behöver inte ens göra det. Förr eller senare ringer alltid någon trevlig marknadsförare från bokförlaget och berättar på exakt vilken sida vi kan hitta den där lilla formuleringen om Malmsjös alkoholvanor.

Men det är väl en sak  att smyga in en grov och plump ärekränkning på sidan 245. Det är något helt annat att blåsa upp den i en ”fet rubrik” med ”stor bild”!

Borde vi hålla oss för goda för att skriva om vad våra mest hyllade kulturarbetare skriver i sina böcker?

Ja, om inte annat för att undvika att slöa till helt.

En kulturfiende

av Martin Aagård

Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende.

En fiende till att upplyfta, inspirera och utbilda människor. En fiende till att ge människor verktyg att förstå sin egen historia, sitt psyke, sina medmänniskor och sin omvärld.

Han vill att bara de som har gott om pengar ska få läsa böcker, gå på teater och uppleva konst.

Det kan finnas ett samband här – för Segerfeldt  är fruktansvärt obildad. Vilket inte hindrar honom från att gång på gång yttra sig tvärsäkert om kulturens komplicerade villkor.

Fredrik Segerfeldt är så sorgligt okunnig att han inte känner till att de pengar som årligen delas ut till svenska författare via författarfonden inte är skattepengar utan deras egna. Pengarna är den upphovsrättsliga ersättning som författarna förhandlat till sig i utbyte mot att deras böcker får lånas ut på bibliotek. En konstruktion som egentligen inte strider mot Segerfeldts fantatiskt nyliberala ideal.

Men det räcker inte för Segerfeldt – kultur ska bara säljas på en marknad bestående av butiker och konsumenter! Undersköterskan ska bestämma själv exakt vilka böcker hon vill finansiera!  Vilket i konsekvensens namn betyder att vi måste lägga ner våra bibliotek eftersom varje medborgare inte fått lägga veto mot samtliga böcker som köps in.

Men i sitt senaste lilla tankeexperiment blir Segerfeldt riktigt rörande.

Han anklagar nämligen författaren Stig Larsson för att använda skattepengar till knark.

Just nu är det väldigt populärt att hacka på Stig Larsson, en briljant författare som inte bangar för lite medial uppmärksamhet när det är dags att lansera en ny bok på den fria marknaden. Larsson har nämligen så kallad inkomstgaranti från staten (214 000 kr/år).

En liten del av det kulturstöd som verkligen baseras på skattepengar och som delas ut till ”särskilda fall” av konstnärer med stor begåvning men med försörjningsproblem.

Frågan som samhället (innan Alliansen kom till makten) ställt kring dessa konstnärer ser ut så här – var någonstans i arbetslivet passar Stig Larsson in? Passar han in överhuvudtaget? Har samhället ett intresse av att han fortsätter att skriva romaner istället för att ta ett brödjobb?

Uppenbarligen, eftersom till och med Fredrik Segerfeldt har läst hans senaste roman om en man med långvarigt amfetaminmissbruk.  Det är nämligen bara tack vare den boken som Segerfeldt kan ha fått information om att en man kallad ”Stig Larsson” knarkar.

Eller har Segerfeldt andra källor?

I sånt fall borde han redovisa dem.

Om vi är beredda att finansiera Stig Larssons produktiva år är vi då också beredda att betala för hans improduktiva år – hans pension?

Självklart, anser de flesta som inte är kulturfiender. På samma sätt som vi bör ta pensionsansvar för andra offentliganställda. Militärer, politiker, ambassadörer, UD-tjänstemän. Personer som ofta tillhör den samhällsklass som Segerfeldt vill ska ha exklusiv tillgång till kulturen.

Men Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende, så om han orkat läsa ända hit och förstått merparten av texten, kommer han förmodligen att svara nej.

 

Brittisk press under press

av Martin Aagård
Kritiska killar. Hugh Grant och Ingvar Carlsson (t h)

Den brittiska pressen stod idag inför samma vägskäl som den svenska gjorde 1968.

Skandalerna inom svensk media hade kulminerat med ett påhittat reportage i Expressen om en nazistisk terrorcell och politikernas tålamod var slut. Ingvar Carlsson hotade svenska tidningar med censurlagstiftning om de inte skärpte sig. Det gjorde de. Parterna kom överens om att instifta Allmänhetens pressombudsman istället. En fristående institution som hittills fungerat bra för att reglera etiska övertramp.

Englands motsvarighet till Ingvar Carlsson heter Lord Justice Leveson och har utrett den skandal som briserade under 2011 då det avslöjades att ett antal tidningar i Rupert Murdochs ägo avlyssnat telefonsvarare.

I dag lämnade lorden sin 2000 sidor långa rapport, samt ett förslag om en ny presslagstiftning.

Och Leveson går hårt fram: Den brittiska pressombudsmannen PCC skrotas. Istället skapas en ny institution som stöds av strängare lagar som bland annat ska stoppa källor inom polisen. Polisers kontakter med journalister måste diarieföras och ingen information ska få ges ”off the record”.

Många applåderade lordens hårda vidräkning med de skamlösa metoderna inom Murdoch-medierna. Inte minst Hugh Grant som kampanjat hårt mot brittiska journalisters alltför stora friheter under det gångna året.

Frågan har dock splittrat den brittiska regeringen. Nick Clegg och David Cameron kunde inte enas om ett gemensamt uttalande.

Samtidigt har Londons konservative borgmästar-clown Boris Johnson visat sig vara en hängiven försvarare av pressfriheten.

Och det är lite svårt att erkänna, men den enda rimliga vägen är Boris Johnsons. Det är viktigare än någonsin att skydda media från statlig kontroll. Även den högröstade och hånfulla brittiska tabloidpressen.

Efter fjolårets ungdomskravaller i London slog David Cameron ner hårt på vanliga medborgares möjlgheter att uttrycka sig på Facebook. Om Levesons förslag går igenom blir brittiska medier formellt sett mindre fria än de ryska.

Det ska helt enkelt inte stiftas lagar om pressens arbetsmetoder. Inte i en modern demokrati.

 

UPPDATERING: Spinnet kring rapporten är redan i full gång. Bland annat ifrågasätts det om Leveson verkligen vill förbjuda ”off the record”-samtal med poliser eller inte. Men att rapporten föreslår att samtal mellan polis och media ska diarieföras är i alla fall klart.

 

 

Sida 1 av 20
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB