Idag skrev Bo Madestrand en artikel i Dagens Nyheter.

Jag orkar inte redogöra för innehållet i detalj, läs själv här istället. Men i korthet handlar den om två stockholmska journalister som träter om huruvida den ene har rätt att citera den andres facebookuppdatering eller inte.

För oss teoretiska journalister är upptäckten av Bo Madestrands artikel att jämföra med upptäckten av Higgs-partikeln.

Den är en sensation.

En nyckel till journalistuniversums gåta.

Bo Madestrands text befinner sig nämligen exakt på journalistikens händelsehorisont. Det är en artikel där massan av internt journalistbjäbb är så kompakt att den hotar att fullständigt kollapsa av sin egen tyngd. En medial singularitet.

Jag kommer nu att genomföra ett epokgörande journalistiskt experiment:

Genom att skriva OM Bo Madestrands artikel kan jag nämligen skapa en text där massan av internt journalistbjäbb ökar ännu en grad. 

En typ av text som världens teoretiska journalister länge har drömt om, men ingen ännu har läst i verkligheten – det mytomspunna journalistiska svarta hålet.

En text som slutgiltigt kollapsar av internt journalistbjäbb så att ingen betydelse, ingen som helst innebörd eller mening kan slippa ut till någon utomstående läsare.

Den oändligt krökta ankdammen.