Daniel Birnbaum blir ny chef för moderna museet, meddelade kulturministern alldeles nyss. Ett val som får hela konstsverige att utbrista i ett gemensamt: ”vad var det jag sa?”

Få tillsättningar har nämligen varit så lätta att förutse som den här.

Ända sedan Birnbaum lämnade Sverige för att bli rektor på konstskolan i Frankfurt och dessutom chef för världens mest prestigefulla konstutställning Venedigbiennalen har det spekulerats – inte om, utan bara när – han ska komma hem för att ta över efter Lars Nittve.

Birnbaum är ytterligare en i grabbgänget kring 80-talstidningen Kris som tagit sig till den svenska kulturelitens absoluta topp.

Horace Engdahl och Anders Olsson sitter i svenska akademien. Aris Fioretos blev kulturråd i Berlin. Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein är inflytelserika akademiker. Författaren Stig Larsson är en kulturinstitution i sig själv.

Inte illa pinkat av en pytteliten och dessutom svårläst kulturtidskrift.

De representerar alla ett teoretiskt, superintellektuellt och akademiskt förhållningssätt till konst och kultur och såg till att begreppet ”postmodernism” introducerades i Sverige. 

Men hur postmodern Birnbaum än nu må vara så är han utan tvivel smart, enligt säkra källor en trevlig prick, och dessutom en person som kan göra Moderna Museet MODERNT igen.

Museet lever ju ständigt med risken att bli något sorts 60-talsmuseum. Ett mausoleum över forne chefen Pontus Hulténs samlingar, vars gravitation är så stark att man med jämna mellanrum alltid grottar ner sig i vad som hände New York, 1969. Senast i utställningen med den återupptäckta Lee Lozano.

Det är dags att gå vidare. 

Och Birnbaum kan helt klart göra det.

Allt borde med andra ord vara frid och fröjd i konstsverige?

Jag vet inte riktigt.

Man saknar ändå forna tiders museichefer. De där som var uttalat politiskt radikala, de som ville störta om och ställa till med skandal och inte bangade för att snickra ihop en egen Andy Warhol-låda om så krävdes. Det är ju dem man bygger mausoleum över.

Inte över de som bara är duktiga.