Den svenska popmusikens gudfader, Karl Erik Hagström är död.
Vem, undrar ni?
Men fabrikör Karl Erik Hagström från Älvdalen, som blev 78 år innan han somnade in på Mora lasarett den 7 juli i år, har gjort mer för det svenska popundret än någon annan.
Efter ha övertagit sin fars dragspelsfabrik på 50-talet reste han till USA för att försöka bättra på försäljningen. Det gick trögt. Amerikanerna var bara var intresserade av en sak. Rock. Elgitarrer.
Sagt och gjort. Karl Erik reste tillbaka till fabriken i Älvdalen och började resolut och rent bokstavligt bygga om dragspelen till elgitarrer. De första som tillverkades utanför USA. Den som någonsin besökt Älvdalen, en ort så långt bortom allfarvägarna att invånarna menar att de talar ett eget språk, vet att det var en bedrift utöver det vanliga.
Efter lite experimenterande såg modellen Hagström De Luxe dagens ljus. Den glittrigaste elgitarr som någonsin tillverkats. Vilket skulle uppskattas av både David Bowie och Roxy Music.
Att Hagström gjorde instrument som tilltalade musikeliten från Elvis till ABBA och Kurt Cobain är egentligen mindre viktigt. Karl Erik Hagströms stora bedrift var att han försåg svenska folket med billiga elektriska instrument och att företaget undervisade i popmusik på ett sätt som sedan skulle kopieras av studieförbunden. Hans butiker spred popen över Sverige och förvandlade den till en folkrörelse.
Att Hagström under många år förknippades med den svenskaste musiken av alla  – dansbanden – var bara ett kvitto på hur brett hans instrument slog igenom.
Hagströms musikimperium gick i konkurs i början  på 80-talet. Det kunde inte konkurrera med instrumenten tillverkade i asien.
Nu är historien om mannen som elektrifierade svensk musik över. Frågan är vad den handlade om. Skickligt entreprenörskap? Jag tror det var något så enkelt som känsla. Tajming. En sant musikalisk egenskap.