Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe sätter idag fingret på en odiskutabel trend i 2000-talets svenska konst – barnmotivet.

Katja Bohm, Karin Broos, Hanna Beling, Jenny Larsson, Hanna Mago och Vera Nilsson är några av  de konstnärer hon räknar upp som de senaste decenniet använt sig av barn i sin konst. Ett motiv som länge ansetts banalt, problematiskt och förbrukat. Men nu tar barnet plats som subjekt i bildkonsten, skriver Kempe.

Hennes förklaring är att konstvärlden omprövar sin syn på barnet i en tid då vårt förhållande till barnen blivit allt mer instrumentellt.

Det låter rimligt.

En förklaring som i alla fall inte stämmer är att det skulle vara frågan om något sorts genetiskt navelskåderi. Att konstnärerna börjat intressera sig för de egna avkomman just för att det är deras ungar. För samtidigt som det råder babyboom på målardukarna så föder svenska konstnärer allt färre barn.

Det handlar inte om någon liten skillnad om man jämför med befolkningen i stort. Trots att födelsetalet ökar generellt så minskar det bland bildkonstnärer enligt en undersökning gjord av statistiska centalbyrån och Konstnärsnämnden.

Just bildkonstnärer har även färre barn jämfört med andra grupper av kulturarbetare. Och längst ner i statstisken kommer kvinnliga bildkonstnärer.

Förklaringen är synnerligen prosaisk. Det är en fråga om ekonomisk trygghet. Bildkonstnärer är kulturvärldens låginkomsttagare som måste vänta länge på att få, om de någonsin får, en rimlig inkomst.