I dag lanserade Sverigedemokraterna sin valfilm där burkaklädda kvinnor med barnvagnar springer ikapp med en arisk pensionär på jakt efter statens pengar. Tittaren uppmanas att stoppa burkorna genom att dra i en På Spåret-broms.

Fantasifullt, var ordet.

Filmen stoppades klokt nog av TV4 och spreds istället via upprörda debattörer och branschtidningar på nätet.

Sverigedemokraterna blev nog glada. Inget är en så säker garanti för låg tittning som att visa reklam mitt i en långfilm på TV4. Att figurera i Resumé ger betydligt fler tittare.  

Men debatten gick hög om vad som blir konsekvensen av att fler människor än de som tappat fjärrkontrollen exponeras för SD:s fantasier. Är all reklam bra reklam? Kommer svenska folket luras att horder av nyfödda afghaner ska invadera På spåret-studion?  

Till SD:s reklammakare kan jag passa på att berätta att burkan är en afghansk-pakistansk angelägenhet. Och den afghanska gruppen invandrare i Sverige utgörs med extremt få undantag människor som flytt talibanregimen och inte alls är särskilt intresserade av att ha burka.

Nej, den groteska filmen har bara bevisat att Sverigedemokraterna är dåliga på att välja reklambyrå. Och att deras kunskaper om islam är så ringa att till och med burka-kritiker och inbitna rashatare gör klokt i att rösta på ett annat parti.

Förhoppningsvis är den här filmen Sverigedemokraternas Harriet Colliander-ögonblick. Kommer ni ihåg? Partiledaren som tog över efter Ian och Bert och förpassade Ny Demokrati till historiens garderob.

Martin Aagård