I måndags debatterade Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson med hembygdsrörelsens generalsekreterare Jan Nordwall i P1 morgon. Ämnet var kulturpolitik.

Nordwall, som öppet tagit avstånd från Sverigedemokraternas kultursyn påpekade att sen bronsåldern har svensk kultur bestått av utbyte med andra länder.

Han har goda anledningar att markera sitt missnöje – Karlsson flörtar intensivt med svensk hembygdsförening för tillfället. Sverigedemokraterna säger sig nämligen vilja öka stödet till det svenska kulturarvet. Och med det menar Karlsson folkdans, folkmusik, hembygdsgårdar och hemslöjd. Men flörten är allt annat än besvarad.

Och det är inte särskilt konstigt.

Min morfar var en av alla svenskar som byggde nyckelharpor.

inte för att alla norduppländska torpare spelat nyckelharpa sedan tidernas begynnelse. Nej, tvärtom. Hans hemtrakt var samma mischmasch av inflyttade och utflyttade som brukligt är på landet. Där fanns valloner, finnar, ryssar, resande, tomtar och troll. Ingen visste riktigt vem som var vad.

Han började bygga nyckelharpa på äldre dagar, som en hobby. Det var nämligen på den tiden då arbetarklassen ägnade sig åt hobbys efter middagen.

Nyckelharpsbyggandet och folkdansandet var på 50-talet del av ett föreningsliv lika intimt förknippat med socialdemokratisk kulturpolitik som ABF. Man dansade polska och putsade knavrar på möten och kurser arrangerade av studieförbund. Man delade ut märken i simfrämjandets anda och harvade loss i Gärdebylåten, en låt komponerad på 40-talet som blev en massiv hit efter att Postflickorna och James Last spelat in den.

Folkmusik på 50-talet var ingen kultur som traderades mellan generationerna, det var något man tillägnade sig genom statlig kulturpolitik och Svensktoppen.

Men inom bara några år skulle folkmusiken förändras totalt.

Vad Mattias Karlsson troligen inte begriper är hur mycket av folkmusiken som formats av gamla 68:or, vilka Sverigedemokraterna utnämnt till sina främsta fiender.

Mot slutet av 60-talet var det nämöligen med radikala och rent revolutionära ideal som folkets musik skulle återupptäckas. Proggarna startade gröna vågen, köpte rallarskjortor och greppade fiolerna. 

Svensk folkmusik idag är lika mycket präglad av Bob Dylans kärlek till Woody Guthrie och 60-talets folkmusikhipsters i Greenwich Village som av Anders Zorn eller Hjort Anders. Och den som någonsin besökt en folkmusikstämma vet att det fortfarande är helskäggen med träskor som bestämmer vad som är folkmusik och inte. Även om kanske läkarna i sandaler fått allt mer att säga till om. Dessutom har man inte på 20 år kunnat besöka en folkmusikstämma där man inte spelar irländska reels på Djembe, Digeridoo, Oud och banjo samtidigt som besökarna dansar afrikansk dans.

Nej, om jag någonsin ska ge ett råd till Sverigedemokraterna så är det att sluta fiska efter vänner i den proggigaste ankdamm som kanske finns i Sverige.