Jag tänker inte kritisera Mårten Schultz. Men i sin krönika i Dagens Nyheter idag så sprider han vidare uppfattningen att graffitimålaren NUG sprayade ner en tunnelbanevagn i sin video Territorial pissing som väckte sånt rabalder för två år sedan.

Fast det gjorde han ju aldrig.

I alla fall inte på det sätt som visas i videon.

Uppståndelsen kring NUG:s film som visades på konstmässan Market känns så här i efterhand allt mer fånig. Jag erkänner villigt att jag själv rycktes med och skrev ett försvarstal för vandalismen – det är ju så roligt att debattera graffiti – trots att filmen var så uppenbart regisserad, klippt och helt enkelt – en fejk.

Det hade räckt med att titta lite på NUGs andra filmer, absurda små rackartyg som när han i Su casa mi casa bombar en lägenhet och sedan kastar sig ut från balkongen och dör… eller när han snor 20 folköl, dricker upp dem och flyger efter ett tåg…. ja, ni hör.

Filmerna kan du titta på här.

Men det är ingen ide att peka finger så här i efterhand. Det var en ny grej med fejkade graffitifilmer, i alla fall på galleri i Sverige. Och filmen var välgjord. Och faktiskt, oerhört graffitikritisk, hur konstigt det än må låta.

Det hela var ett riktigt bra konstverk. 

Men NUG var inte först med att fejka en graffitivideo. KATSU, heter en bråkstake som taggar med hjälp av brandsläckare  och gjort verkligt kaxiga måleriattacker, som när han taggade MOCA i Los Angeles under deras stora graffitiutställning i våras. Attacken fick ett gulligt slut, då MOCA passade på att måla över KATSUs jättetag med en hyllning till den gamle pionjären BLADE.

Och han såg ju i alla fall glad ut.

Det var ett roligt attentat. Men när Katsu påstår att han taggar en Picasso på MOMA i ett klipp på Youtube, är det riktigt taffligt gjort. Visst drar man efter andan när man tittar första gången, men redan andra gången man tittar ser man hur den animerade sprayflaskan vandrar över ryggen på åskådarna. Inte heller hans film där han taggar Vita huset är särskilt välgjord.

Man skulle kunna hoppats att det här var en subkulturellt påfund, men redan 2006 gjorde modeföretaget Marc Ecko en reklamstunt där Ecko själv filmade när han taggade Air Force one, som då tillhörde George Bush d y. Det var så klart inte sant och i efterhand påstod han sig ha hyrt en Boeing 747 och målat om den så att den såg ut som presidentplanet. 

Graffitivideon, den fejkade såväl som den äkta, har börjat leva sitt eget liv, bortom själva målandet.

En fin liten samling med humoristiska och innovativa videos från hela världen gjordes 2009 på dvd:n Metagraffiti av bland annat gatukonstnären Akay. Filmerna sträcker sig från den stenhårt minimalistiska och hårt vandaliserande Pixacao-rörelsen i Sao Paolo, till just NUG, via dansad graffiti, graffiti på modelltåg, BLU:s gigantiska tecknade filmer och den omedvetna graffiti som uppstår när någon försöker ta bort graffiti. 

Alltihop mittemellan sanning och fejk.

Och snarare än en nytändning för graffitin så kan nog graffitivideons uppfinningsrikedom bli en nytändning för videokonsten. Youtube är en av få platser där man fortfarande kan spela på klyftan mellan cynism och allvar, mellan verklighet och konst på ett sätt som kan få håren att resa sig på en kulturminister.