Rolling stones, Brian Eno, Velvet underground… The Clash. Det tar tid om man ska räkna upp alla rockband som bildats på konstskolor. Det är inte världens bästa argument för varför vi behöver konstskolor, men för mig är det ett trevligt bevis på hur kreativa utbildningar fungerar och vilken central roll de faktiskt spelar i vårt samhälle.

Om jag säger Ai Weiwei och Aung San Suu Kyi, då? Två aktuella exempel på hur konst och humaniora fostrar oliktänkande, rebeller och demokratisträvare.

De intresserar säkert inte svenskt näringsliv, men om jag säger Jonathan Ive och hans inspiratör Dieter Rams?

Vet ni vilka de är, kära svenskt näringsliv?

2000-talets mest framgångsrika företag Apple, bygger på en enda sak – framgångsrik design. Den kunskap man lär sig på, hör och häpna – konstskolor!

John Lasseter på Pixar?

Design, grafiskt kunnande och humaniorakunskaper har drivit fram informationssamhället. Internets pionjärer är en lyckad blandning av programmerare, formgivare, wikipedianer och konstnärer. De stora inspiratörerna hittar vi bland filosofer, humanister och hippies som Marshall McLuhan och William Gibson.

Även om svenskt näringslivs förslag att dra in studiemedel för konst och humaniora tyder på en djup okunnighet om det här, känner de förhoppningsvis till begreppet grundforskning. Alltså den forskning som inte direkt är lönsam men som bedrivs för att mänskligheten ska begripa sin omvärld lite bättre. Den finns inom alla discipliner. Fysik, kemi, biologi, konst och humaniora. Allra flitigast bedrivs grundforskningen inom ekonomi – en av de minst lönsamma forskningsgrenarna som finns. Ofta är den direkt kontraproduktiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Om vi av tillväxtskäl verkligen måste spara på svenska utbildningar så borde vi börja med att spara på handelshögskolan, en förvaringsplats för karriärister in spe som sällan är intresserade av att ifrågasätta den kunskap de lär sig. Ett mindre kunskapsproduktivt lärosäte har jag faktiskt svårt att föreställa mig.

Svenska konststudenter behöver nog inte oroa sig över det här  grosshandlarförslaget, men svenska företagare borde ta sig en funderare. Det är oroväckande att deras främsta representanter hängt med så dåligt i den nya ekonomin att deras utbildningspolitiska förslag andas 1890-tal.

Tyvärr bevisar det nog problemet med svenskt näringsliv – de har på tok för dålig utbildning – och har för länge sedan slutat attrahera kreativa människor.

Martin Aagård