Vad krävs för att vi svenskar ska sluta tänka på Ingvar Kamprad som en av landets stora söner?

Nyligen avslöjades i en SVT-dokumentär att Kamprad förvandlat vartenda blågult möbelvaruhus till sitt eget taxfree. Genom ett ljusskyggt bolags- och stiftelsesystem slipper han betala svensk skatt och därmed bidra till det land vars flagga och renommé han utnyttjar i marknadsföring världen över.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Dumma dumma SVT, som inte låter den gamle fine mannen vara ifred!

Nu avslöjas för åtminstone tredje gången, att Kamprad var nazist under andra världskriget. Vad som tidigare bagatelliserats som ungdomliga irrfärder, visar Elisabeth Åsbrink i boken Och i Wienerwald står träden kvar, som kommer ut i dagarna, i själva verket var ett djupt engagemang för Hitler.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Jävla jantelagsjournalister! Sluta jaga Kamprad, som gjort så mycket gott!

”Åsiktsarkeologer” avfärdade en gång hagiografen Bertil Torekull såna som gräver i Kamprads förflutna (Historien om IKEA, 1998). Det är okej att jaga andra gamla nassar, men inte en ”anspråkslös” smålänning som kom på att man kan skruva av bordsbenen så att paketen blir platta. (Fast det var visst inte Ingvar Mein Kampfrad som kom på det, utan en medarbetare som inte förstod att ta betalat för sin idé.)

Den stora frågan är om den mysige möbelhandlaren ändrat uppfattning sen 1945, eller om han fortfarande har samma människosyn. Så brukar det nämligen vara med gamla nazister – de tar avstånd från judeutrotningen, men det elitistiska, konservativa grundackordet dunkar alltjämt.