Den bästa elbas jag spelat på är en ”Tonika”. En bas som lyckas kombinera metallisk tyngd med en oerhört varm klang av trä. Jag tror det är omöjligt att skapa ett så djupt, kraftfullt ljud utan att använda väldigt tunga material.

Tonika är den allra första elbasen som tillverkades i Sovjetunionen.

Designen ska vi inte tala om. Den är gjord för att spela Black Sabbath på. (Bilden här ovan föreställer en gitarr med samma design).

När jag åkte till Moskva med svenska ljudtekniker första gången var ett av målen att köpa gamla sovjetiska mikrofoner. De är helt i klass med de omhuldade tyska Neumann-mickarna, men självklart mycket billigare. Sovjetisk musikteknik var inte elitprodukter, de var inte militära produkter eller exportvaror. De var produkter för den inhemska marknaden som tack vare bristen på konkurrens höll betydligt högre kvalitet än vad man kunde få tag på i väst. Här snålade man inte med materialvalen. Den som förstod det runt sekelskiftet kunde göra bra affärer. Till exempel köpa en bas för 200 kr som egentligen är värd det hundradubbla.

Myterna om de sovjetiska produkternas undermålighet är en av de allra mest efterhägsna produktmyterna någonsin. Det gäller alla östblocksprylar.

De är dåliga och fula.

Fulheten är kanske den märkligaste myten eftersom de flesta formgavs under de sovjetiska rekordåren och därför präglas av en 60-talsdesign som är oerhört omhuldad i övrigt. Det mesta ser ut som Ray Eames och Bauhausskolan försökt samarbeta om att inreda en rymdfärja.Att designen delvis fastnade i 60-talet ledde bland annat till att brittiska 80-talsmods köpte sina eftertraktade ökenkängor från Polen.

Idag recenserar Sveriges främste Kalla kriget-korrespondent Staffan Skott presentboken Made in Russia  (Idov, Rizzoli) i Dagens Nyheter. En bok som skämtar med keffa sovjetprodukter. Prylarna blir en förevändning att minnas politiskt förtryck, fattigdom, svält, varubrist och brutala kanalbyggen. Så fungerar ju gamla produkter. De är en trip down memorylane. Jag antar att en gammal sovjetisk rockmusiker inte kan skilja Tonikans kvaliteter från förtrycket under Brezjnev-eran som innebar att han enbart fick spela på ryska basar och lyssna på Abba och Kraftwerk, när andra västartister var förbjudna.

Men problemet med de sovjetiska produkterna var inte alltid kvaliteten eller begåvningen hos ryska designers. Problemet var resursbrist, fattigdom och förtryck. Och Staffan Skotts recension är på sitt sätt en mycket gammal produkt. Den får mig i all fall att minnas mitt 80-tal.

Ett av de mest upprepade argumenten mot Sovjet-imperiet var ju att det var… tråkigt. De hade inga schyssta prylar. Det var ”grått” därborta på andra sidan muren. Jag minns hur fattigt, människofientligt och demokratiföraktande eländigt det argumentet var. Det är nästan så man minns hur isande kallt kalla kriget var.

Martin Aagård