Barnkulturhuset Palatset i Stockholm begärdes i konkurs igår.

Det var inte oväntat.

Till och med  de 12-åringa besökarna kunde se att huset var lite väl påkostat.

I gamla Riksarkivet på Riddarholmen – en av Stockholms mest fascinerande järnkonstruktioner – byggdes ett lekland fullspäckat med underhållning för 2000-talets mediabarn. Filmkameror, green-screens, musikstudios, scener… På Palatset hade man workshops, inte fruktstund och bollhav.

Personalmässigt var det en önskedröm.  När jag besökte stället var de anställda nästan fler än barnen. Inte sedan indieklubben Metropolis huserade på Riddarholmen har den lilla ön mitt i Stockholm varit så skojig att besöka.

Men självklart var det alldeles för dyrt. Det fanns inte en chans att få ekonomin att gå ihop. 

Facebook-kampanjerna har inte låtit vänta på sig. Ett tusental namnunderskrifter lämnades nyligen in till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och krävde att stan skulle skjuta till det som saknades.

Men det är exakt det här som är konsekvenserna av Sjöstedts kulturpolitik. Hon förlitar sig på att privata aktörer ska ta över ansvaret för huvudstadens kulturliv. Den som skaffar fram många sponsorer får också mycket pengar från kommunen. Eftersom Palatset fick 14,5 miljoner från Postkodlotteriet gick staden in med sex miljoner. Samtidigt får samlingslokaler för barn som saknar sponsorer noll kronor.

Men förlitar man sig på glada entreprenörer och den fria marknaden måste man också räkna med att vissa misslyckas. 

Dåligt skötta företag går i konkurs.

Palatset var inte too big to fail, även om man nog trodde det.

Det är dags för Madeleine Sjöstedt att inse att långsiktiga satsningar på kultur kräver stabila operatörer. Om det nu inte är Pop up-institutioner av Palatsets typ hon vill ha.

Sex miljoner som skulle kunna ha drivit flera småpalats i flera år har nu spolats ner i Stockholms ström.

Martin Aagård