Egentligen är jag inte vara förvånad över Lars Vilks  uttalanden i gårdagens Sydsvenskan.

Där erkänner han att han uppburit ekonomiskt stöd från den danska organisationen Tryckfrihetssällskapet – en förening som är oerhört fientlig mot muslimer. Förgrundsfiguren Lars Hedegaard har bland annat dömts för hets mot folkgrupp eftersom han hävdat att muslimer massvåldtar svenska flickor. 

Jag har själv suttit i soffan i hans lilla hus i Höganästrakten och hört honom förklara hur han ser på muslimer. Intervjun finns att läsa här (Visst klickande behövs. Börja med bilden på Vilks med ett hundben i munnnen)

Då lärde jag mig  bland annat två saker.

1) Lars Vilks är i behov av allt stöd han kan få. Såväl ekonomiskt som yttrandefrihetsmässigt.

2) Han har en grundmurat negativ inställning till islam.

På många sätt älskar jag Lars Vilks.

Hans tjurskalligt envisa underdogposition är visserligen helt självpåtagen, men inte desto mindre verklig. Han är en outsider i kulturvärlden.

Det intressanta är att han verkligen utnyttjar sitt utanförskap. I sina analyser av konstsverige lyckas han gång på gång avslöja de sociologiska mekanismer som skapar konst, konstnärer och kuratorer, som gör konst känd och värdefull. Han är en av sveriges vassaste konstkritiker. På sitt sätt. Läs hans blogg så förstår ni vad jag menar.

Och förutsättningen för denna ständiga granskning är ju att han varit ingens. Att han varit obrottsligt illojal mot allt och alla. Själv kallar han sig zen-buddhist.  Och zen-buddhismen är den enda religion man inte kan kränka, eftersom den ständigt gör narr av sig själv, förklarade han för mig den där eftermiddagen i Skåne.

Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.

Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.

Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas  i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna? 

Jag tror inte det.

Samhället har gjort sin plikt. VIlks har Säpo-bevakning. Han är skyddad. Uppbackad. Och det är viktigt att påpeka att det inte bara är Sverigedemokraterna och Tryckfrihetssällskapet som värnar om hans yttrandefrihet. Tvärtom. Även de som kritiserat de antimuslimska undertonerna i hans konstverk har alltid stått upp för hans rätt att yttra dem.

Expressen påstod nyligen att det förhöll sig tvärtom. Men det är bara dumheter, yttrat av någon som saknar intresse för och kunskaper om konst och konstnärlig yttrandefrihet.

Men det börjar nästan bli dags att markera stödet på ett sätt som märks.

Lars Vilks behöver pengar. 

På sin blogg förklarar han de senaste turerna kring hans andra evighetskonstverk – träskulpturen Nimis. Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen har polisanmält honom för att olovligen ha fällt ett träd. Hans företag ska bötfällas med 50 000 trots att han saknar företag och har obetydliga inkomster.

Det är dags för någon demokratisk organisation att ge Lars Vilks ett stipendium snart.

För jag kan inte tänka mig ett sorgligare öde än att hans lojalitet till slut köps av danska fascister.

Martin Aagård

 

Fotnot: Läs Lars Vilks svar på detta blogginlägg här