Johan Lundberg har ofta åsikter i ämnen på stort avstånd från sin formella kompetens. Kravaller i London, prostitution, mångkultur och terrorism kan förvisso vara hemmaplan för en litteraturvetare, men trovärdighet är inte per automatik inbyggd i en akademisk titel. Nu uttrycker han i dagens Expressen sitt missnöje med en utveckling som går allt mer mot det ”lösa tyckandet”.

Bortsett från den stora, rent av förnämliga, humorn i att just Lundberg tycker att det kan räcka, finns det korn av intresse här. Augustprisets fackboksklass har inte på många år sammanfallit vad man i dagligt tal kallar fackbok. Och akademikerna lyser med sin frånvaro (även om det måste påpekas att Monica Lauritzen faktiskt har en docentur). Däremot är det inte just tyckandet som tagit över utan något tämligen slätstruket: det biografiska (tre av sex nominerade verk är biografier).
Större problem är dock att akademin urholkas från två håll. Dels på grund av en i internationell jämförelse tämligen snål tjänstestruktur, där undervisning äter forskningstid och där tjänsterna och forskningsmedlen åtminstone i humaniora och samhällsvetenskap är ständigt krympande. Akademiker ägnar sig mest åt examination, inte forskning.
Det andra problemet är rimliga möjligheter att publicera sig och få ut sina texter. Här är universiteten tämligen dåliga på sin så kallade tredje uppgift. Man samarbetar alltför sällan med förlag, bryr sig föga om att nå möjliga läsare.
Fler tjänster, större krav på popularisering och en samlad bokutgivning – det är vad jag önskar mig i julklapp.