Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende.

En fiende till att upplyfta, inspirera och utbilda människor. En fiende till att ge människor verktyg att förstå sin egen historia, sitt psyke, sina medmänniskor och sin omvärld.

Han vill att bara de som har gott om pengar ska få läsa böcker, gå på teater och uppleva konst.

Det kan finnas ett samband här – för Segerfeldt  är fruktansvärt obildad. Vilket inte hindrar honom från att gång på gång yttra sig tvärsäkert om kulturens komplicerade villkor.

Fredrik Segerfeldt är så sorgligt okunnig att han inte känner till att de pengar som årligen delas ut till svenska författare via författarfonden inte är skattepengar utan deras egna. Pengarna är den upphovsrättsliga ersättning som författarna förhandlat till sig i utbyte mot att deras böcker får lånas ut på bibliotek. En konstruktion som egentligen inte strider mot Segerfeldts fantatiskt nyliberala ideal.

Men det räcker inte för Segerfeldt – kultur ska bara säljas på en marknad bestående av butiker och konsumenter! Undersköterskan ska bestämma själv exakt vilka böcker hon vill finansiera!  Vilket i konsekvensens namn betyder att vi måste lägga ner våra bibliotek eftersom varje medborgare inte fått lägga veto mot samtliga böcker som köps in.

Men i sitt senaste lilla tankeexperiment blir Segerfeldt riktigt rörande.

Han anklagar nämligen författaren Stig Larsson för att använda skattepengar till knark.

Just nu är det väldigt populärt att hacka på Stig Larsson, en briljant författare som inte bangar för lite medial uppmärksamhet när det är dags att lansera en ny bok på den fria marknaden. Larsson har nämligen så kallad inkomstgaranti från staten (214 000 kr/år).

En liten del av det kulturstöd som verkligen baseras på skattepengar och som delas ut till ”särskilda fall” av konstnärer med stor begåvning men med försörjningsproblem.

Frågan som samhället (innan Alliansen kom till makten) ställt kring dessa konstnärer ser ut så här – var någonstans i arbetslivet passar Stig Larsson in? Passar han in överhuvudtaget? Har samhället ett intresse av att han fortsätter att skriva romaner istället för att ta ett brödjobb?

Uppenbarligen, eftersom till och med Fredrik Segerfeldt har läst hans senaste roman om en man med långvarigt amfetaminmissbruk.  Det är nämligen bara tack vare den boken som Segerfeldt kan ha fått information om att en man kallad ”Stig Larsson” knarkar.

Eller har Segerfeldt andra källor?

I sånt fall borde han redovisa dem.

Om vi är beredda att finansiera Stig Larssons produktiva år är vi då också beredda att betala för hans improduktiva år – hans pension?

Självklart, anser de flesta som inte är kulturfiender. På samma sätt som vi bör ta pensionsansvar för andra offentliganställda. Militärer, politiker, ambassadörer, UD-tjänstemän. Personer som ofta tillhör den samhällsklass som Segerfeldt vill ska ha exklusiv tillgång till kulturen.

Men Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende, så om han orkat läsa ända hit och förstått merparten av texten, kommer han förmodligen att svara nej.