I dag publicerar Svenska Dagbladet en stor intervju med den nyligen sparkade styrelseordföranden på Thielska Galleriet, Claës Wachtmeister. Den är intressant: här bekräftas de rykten som rullat omkring om den höga graden av inblandning från Kulturdepartementets sida, och Kulturministerns.

Vad som skaver är att Wachtmeister får tala helt oemotsagd. Svar från departementet utlovas visserligen under dagen, men god journalistisk sed är inte att publicera den ena sidans version så stort utan motröst. Min kollega mittemot är mer upprörd än jag över artikelns undermålighet. Den borde användas som avskräckande exempel på journalistutbildningarna, så ensidig som den är.

Men bortsett från detta är det ändå intressant, och skandalöst, att ministern lagt sig i valet av chef, att styrelsen är helt splittrad i sin syn på verksamheten (till exempel var man inte enig om att genomföra den stora Munch-utställningen).

Kulturdepartementets långa arm måste dras tillbaka från Thielska. Och samtidigt kan man få önska sig mindre nepotism när de stora besluten fattas. Wachtmeister anställde Elisabeth Alsheimer Evenstedt, som nyligen arbetat hos släkten på Wanås. Andreas Brändström satt själv i styrelsen innan han tillträdde som chef. Styrelsens kompetens är i princip lika med noll när det gäller konsthistoria.

Man kan fortsätta att rada upp oegentligheter. Den största är och förblir ministerns klåfingrighet. Är Thielska den moderata kulturpolitikens experimentverkstad? Då förstår man att det blir konflikter, eftersom en sådan politik bara består i att bejaka konsten som ett instrument för goda samarbeten, som ett smörjmedel för näringslivet och underhållning för en blaserad övre medelklass som vill dricka sponsorvin på vernissagen.