Det dundrar kring Maria Sveland.

Hennes böcker har väckt uppmärksamhet, från Bitterfittan, via Happy happy (där hon var redaktör tillsammans med Katarina Wennstam) till Hatet. Egentligen inte så kontroversiella böcker, reaktionen på dem har antagligen berott på att de lanserats hårt och att de inbjudit till ett för- och emottänkande. Konfrontativa är kanske ett bättre ord än kontroversiella. För visst är det ett problem att Sveland klumpar samman alla sina kritiker i en svartvit berättelse. Eller att hon, som Ann Charlott Altstadt konstaterar i en utmärkt recension i Flamman, pekar ut den enda vägens feminism.

De senaste dagarnas turbulens kring Maria Sveland tar ändå priset i skruvad medielogik. Så här: Sveland syns ”överallt”, intervjuas, skriver, recenseras. Det grumsas, tydligen, i stugorna. När hon bjuds in att sitta i en panel på Mediedagarna i Göteborg, på självaste Internationella kvinnodagen, blir hon utskälld av en ilsken Jan Josefsson. Vittnesmålen om vad som hände den där fredagskvällen är flera, bland annat på Svelands egen blogg. Slutsatserna man kan dra är:

1) Sätt dig inte i en underhållande panel tillsammans med journalister som uppenbart vill ha monopol på uppmärksamhet och problemformuleringsprivilegium.

2) Sätt dig inte i en panel just 8 mars och tro att den på något sätt ska vara vänligt inställd till feminism, särskilt inte om du skrivit en bok om kvinnohat.

3) Sätt dig överhuvudtaget inte i en panel. Ta inte plats från dem vars självklara plats varit ifrågasatt de senaste tjugo åren och just därför är starkare än någonsin. Allt enligt logiken ”om man ifrågasätter oss gör man det för att man hatar män/inte har förstått något/är bitter”.

Vill man vara snäll, och det vill man, kan man jämföra debatten i Göteborg med den beramade debatten 1971 där Norman Mailer sitter och gafflar med bland andra Germaine Greer, skildrat i dokumentären Town Bloody Hall (1979). Men så snäll kan jag inte riktigt vara. Det som skedde i Göteborg är bara vulgärt, platt, pinsamt för alla som följer mediedebatter och feministisk debatt. Vi sitter på ett backande tåg.

Nivån är sällsynt låg i det offentliga samtalet och ytterligare ett bevis på detta kan man få sig till livs i Johan Hakelius krönika i Aftonbladet. Ett skolexempel på den debatteknik som fått fäste under senare år: man målar upp en trend, ett åsiktspaket, eller tillskriver helt enkelt sin antagonist en del åsikter som denna inte har. Sedan börjar man strimla sönder. Oj, vad lätt det går. Det är som att skära i rumsvarmt smör. Det går liksom av sig själv eftersom det är man själv som bestämmer premisserna för samtalet.

Hakelius påstår i sin krönika att Sveland hyllas överallt. Inte sant. Kritiken mot hennes senaste bok har varit tämligen hård. Sedan protesterar han mot de likriktade åsikter bara han ser. Om detta har avgående kulturchefen på Svenska Dagbladet bloggat mycket vaket.

Det är en ohederlig krönika. Dessutom blir Altstadt och Flamman gisslan i en låtsasdebatt om feminismen. Men jag gratulerar Hakelius till att ha upptäckt vänsterpressen. Han får gärna fortsätta läsa.