Det här är ingen recension.

Jag bläddrar hastigt igenom Lars Noréns nya, offentliga dagbok som kommer ut den 30 augusti på jakt efter snaskiga förolämpningar. Jag blir rikligt belönad redan efter ett par sidor.

Björn Ranelid är en ”Kalle Anka-författare”. Marcus Birro en alkoholist, Jan Helin en ”kloakråtta”. Att skriva i kvällstidning är ”omoraliskt”, journalister är ”likhundar” som representerar ”ahumanism”. SVT:s Marianne Rundström ”en pompös manet”. Dagens Nyheters teaterkritiker är värst av alla, förutom Expressens: ”Tanken på att Nils Schwartz skall ta i den här boken får mig att rysa till som om jag kommit i kontakt med mänsklig skit”. Aftonbladets förre medarbetare Anders Paulrud var mer ”en instängd kulturskribent på Aftonbladet än en levande människa”.

Och trots att min nyfikenhet är lika pinsam som Noréns spydigheter, är det ändå lite glädjande att han vill föra en offentlig dialog med svenska journalister och teaterkritiker. Även om det sker ganska långsamt och i form av tusentals onumrerade boksidor.

Lustigt nog tycker denne förolämpningsekvilibrist att skådespelarna Jan Malmsjö och Marie Göranzon är tarvliga som fäller ”obehagliga omdömen om kolleger och medarbetare”.

Men till Dramaten dras ”de största svinen”, konstaterar han.

Ja.