Det är en klyscha, men icke desto mindre: jag tror att många kulturarbetare satte morgonkaffet i halsen när de läste Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts föraktfulla debattartikel i Svenska Dagbladet idag.
Som svar på kritiken mot det nya projektbaserade sättet att söka stöd skriver Sjöstedt: ”Fram träder bilden av en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde och allmänhetens tillgång till kultur främst är ute efter att försvara sina egna och sina vänners intressen.”
Det är maktens arrogans fångat i en mening. Att Sjöstedt avgudar ett par kulturchefer i Stockholm och lägger all sin positiva kraft i deras verksamheter är väl känt. Att hon så energiskt tar avstånd från andra är graverande för en person i hennes ställning.
Ändå har hon på ett bakvänt sätt rätt. Men den lilla gruppen som främst ägnar sig åt sig själva är inte de teatrar som har ”prenumererat på stöd från staten”. Nej, det är sådana som Michael Storåkers, Svenskt Tenn, Eric Ericson, prins Carl Philip och andra aktörer som ägnat sig åt saker som samarbete med Lundin Oil, plagiat och signerande av andras design, försäljning av föremål med oklar uppkomsthistoria.
Kort sagt en sorts pr-parasiter som aldrig försökt skapa något som på allvar utmanar, får människor att tänka nytt. Nej, det här är kulturskapande och kulturförmedlande som främst handlar om ekonomiskt och symboliskt värdeskapande. Och om ryggkliande på hög nivå. Om det inte är ”att försvara sina egna och sina vänners intressen”, så vet jag inte vad som är det.