I helgen spred västerländska medier uppgiften att Fidel Castro uttalat sitt stöd för Muammar Gaddafi. Den som läser Castros tal ser dock att uppgiften är falsk. Castro skriver att ingen människa kan försvara Gaddafis våld – men ingen borde heller kunna försvara idén om att Nato ska bomba Libyen. 

Är det viktigt att folk blir rätt citerade och återgivna?

Jag tycker det, och skrev därför i tisdags en notis i Aftonbladet (1 mars). Den fick Johannes Forssberg, ledarskribent på Expressen, att fara ut i anklagelsen att jag försvarar ”Castros heder”. Det är gammal Expressen-stil att ljuga om sina motståndare, men jag vänjer mig ändå aldrig vid det sättet att debattera.

För fyra veckor sedan skrev jag en artikel där jag ifrågasatte den vänster som jublar över Mubaraks fall men samtidigt förvägrar kubanerna att rösta om vem som ska styra landet (Aftonbladet 8 feb). Varför citerar inte Forssberg ur den, om han verkligen vill upplysa Expressens läsare om vad jag tycker om den kubanska demokratin?

Forssbergs ohederliga poserande pockar på en fråga: Vill Forssberg se ytterligare ett land förvandlas till en slaktbänk under Nato-flagg? Eller håller han med Castro, att Nato ska hålla sina bombplan borta?

Åsa Linderborg

Jag brukar inte göra reklam för grejer jag är med i, men nu gör jag ett undantag: Imorgon ska jag vara gäst i Go’kväll, SVT och är ombedd att ha en låtsasmiddag för fyra personer, vilka som helst. Jag har funderat länge på vilka jag i hela världen mest vill bjuda. Här följer tre förslag, varav ni läsare får rösta fram det ni tycker verkar bäst;

1) Stalin, Pol Pot, Fidel Castro och Olof Palme

2) Pinochet, Mubarak, Margaret Thatcher och Moshe Dayan

3) Dalai Lama, Dag Hammarsköld, Dawit Isaak och Astrid Lindgren

Be my guest och rösta!

Västerländska journalister åker ner till Kairo för första gången i sitt liv, och upptäcker att alla demonstranter de pratar med gör sig förstådda på engelska. Alltså måste de tillhöra medelklassen! Allihopa! Var är de fattiga? frågar en reporter. Står de kanske på Mubaraks sida?

Demonstranterna i Kairo möttes först av omvärldens misstänksamhet, men i takt med insikten att Mubarak faktiskt är en diktator och att egyptierna moraliskt sett inte kan förnekas den demokrati vi här tar för given, berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! Eller som Andreas Malm skrev här på kultursidan i tisdags: ”fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med en om vår teknik”.

Men den viktigaste facebookgruppen heter Sjätte april-rörelsen, efter tre textilarbetare som sköts till döds under en strejk den 6 april 2008. Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten – det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags.

Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring.Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella. Det är vid såna tillfällen – Frankrike 1789, Ryssland 1917, Iran 1979, Sovjet 1989 … – ett folk blir explosivt och lyckas störta det gamla ner i gruset.Revolutioner får alltid en födelsedag, men den kan aldrig dateras.

Vi kan inte prata om Egypten och Tunisien utan att prata om palestiniernas intifador, ockupationen av Irak och Afghanistan eller iraniernas – tillfälligt – nedslagna protester mot Ahmadinejad.Och vi kan inte prata om Egypten 2011 utan att prata om Muhammad Alzery och Ahmed Agiza, som USA år 2001 med svenska regeringens tillstånd fängslade, deporterade och kastade till tortyrknektarna i Mubaraks fängelse. Terrorister eller demokrater?

Efter tio långa år kan vi börja prata med andra ord än de makten formulerar.

Vi – delar av kulturredaktionen – har just läst en artikel av Slavoj Zizek i The Guardian och nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Zizek drar av liberalerna deras demokratimask, han blickar bakåt och han blickar framåt, och han gör det bra. Som alltid.

Men ska vi be att få översätta den? 

Det finns svenskar som skriver lika bra. Som Andreas Malm här idag på Kulturen. Men framför allt går utvecklingen så himla snabbt, att orden riskerar vara gamla redan inom några timmar.

Det är samma sak med en artikel av Robert Fisk, som jag hittar i norska Klassekampen. Även han konstaterar att västvärldens entusiasm för denna demokratirevolution är högst begränsad. 

Det skrivs mycket bra.

Det skrivs en del mindre bra också.

I går publicerade vi en text av Mattias Gardell, som först censurerats av tidningen Svensk Polis. Artikeln – en historisk exposé över häxor, katoliker, judar och tattare fram till dagens ”hot mot ordningen”: muslimerna – var beställd och entusiastiskt mottagen av tidningens redaktör Johanna Orre. Ett par dagar efter valet stoppade den av polisens kommunikationschef, tillika ansvarige utgivare, Anders Hagquist. Hans argument då var att Svensk Polis inte var ”rätt forum” för den sortens artiklar.

När Medievärlden följer upp frågan, säger Anders Hagquist att texten inte var till ”praktisk nytta” i polisarbetet. Den enda slutsatsen man kan dra av det, är att Sverige är befriat från brott med rasistiska motiv. Och att poliskåren är helt renons på islamofobi.

Obegripligheten i Hagquists undanflykter framgår av följande tillägg: ”Det var en väldigt intressant artikel och jag hade gärna publicerat den om jag haft en egen tidning. Jag sade då att den säkert kommer att publiceras på Aftonbladet Kultur.”

Menar han att Svensk Polis inte behöver ta sitt ansvar för angelägen journalistik, så länge Aftonbladet finns? Det är nog dags att chefredaktören också får vara ansvarig utgivare.

Kungen brukar i sitt tal under riksdagens öppnande alltid markera mot främlingsfientlighet, men i går nämnde han inte saken med ett ord. Kanske var det omöjligt nu när Sverigedemokraterna tagit plats i rikspolitiken – Kungen får ju inte prata politik, även om tungan brukar slinta – men talet slutade ändå på ett sätt som måste tolkas som ett ställningstagande: ”En god samhällsgemenskap bygger på ömsesidig respekt och på fritt meningsutbyte. Den förutsätter tolerans mot oliktänkande och trygghet till liv och egendom.”

Det har han helt rätt i, men jag undrar ändå vad han menar. Betyder ”tolerans mot oliktänkande” att man inte ska få protestera mot den ideologi SD står för? Och betyder ”trygghet till liv och egendom” att Kungen gick på bluffen med den där killen som ristade hakkors i pannan på sig själv och sa att det var vänstern som bakbundit honom? Att han försvarar att polisen med häst och batong stoppar antirasistiska tillståndsgivna demonstrationer i Salem?

Visst finns det vänstergrupper som använder våldet som metod – de har min sympati först när demokratin är hotad på allvar – men Kungens prat hade varit begripligt om han samtidigt försvarat alla människors lika värde.

Det gjorde Eva Brunne i Storkyrkan. Då gick SD ut. Efteråt sa de att biskopen vurmat för våldsverkarna inom vänstern. Som vore deras munnar fulla av Kungens tal.

Åsa Linderborg

I dag börjar Ulrika Kärnborg ett två månader långt vikariat är på Aftonbladet. 

Välkommen hit! Välkommen hem!

Vi har packat våra väskor och förpackat vår längtan.

Snart öppnar vi vår monter igen, som vanligt gjort av Barbro Westling och Peter Johansson. Förra årets installation – Fiskargubben möter Karl Marx (Göran Hägglund trodde det var Ernest Hemmingway) är i år förvandlad till en sidengobeläng. Mer än så vet vi inte.

men vi vet redan nu att Aftonbladet som vanligt kommer vara montern alla vill hänga i. 

Jan Guillou, Mikael Wiehe, Martina Haag, Lena Sundström, Jennifer Wegerup, Erik Niva … På fredag ska Dan Josefsson samtala med Richard Wilksson, en av författarna bakom Jämlikhetsanden. 

Kom förbi om du har möjlighet, och träffa oss som gör kultursidan som alltid tar ställning men aldrig står stilla. 

Valet 2006 var Sverigedemokraterna starka på orter där pizzeriorna hade namn efter Gustav Vasa och Engelbrekt.

I år går såna samband inte att finna av den enkla anledningen att Sd plötsligt finns överallt. Dock: Svenskarnas parti, som är nazister på riktigt, marscherade fram till 2,8 procent i Grästorp – där man kan äta på Pizzeria Viking.

I Degerfors fick Vänsterpartiet hälften av alla röster. Där krubbar man sin calzone på Pizzeria Mrwan’z. 

I måndags publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade Journalisten, om hur media på nyhetsplats kampanjat för Alliansen. Nu ”avslöjar” makthavare.se att DAJ bara består av en person, Pontus Björkman, som inte ens är journalist men väl en vänstertyp som kuppat in en artikel. Aftonbladet – och jag – är lurade, vill man mena.

Nej, vi är inte lurade.

DAJ består inte av en grupp journalister som om nätterna möts i en mörk källarlokal och blandar varandras blod i en lojalitetspakt. DAJ är en betydligt lösare i sin karaktär, och består av frustrerade journalister (och pr-människor) som känner att de i sitt jobb tvingas medverka till att demokratin i sin förlängning hotas. Det är helt riktigt att det var Pontus Björkman som kontaktade mig – och sen lotsade mig vidare till en grupp journalister och inom nätverket. Jag kan av förklarliga skäl inte tala om hur många som ingår i nätverket, vad de heter, var de jobbar eller vilka anställningsvillkor de har. Men jag kan säga att DAJ:s artikel var svårredigerad, eftersom den var ett grupparbete mellan många som skulle ge sitt godkänannde.

Nätverket har också vuxit under veckan som gått. Det är många kollegor som hört av sig och vill att jag ska förmedla deras intresse. Till dem säger jag nej. Det är inte min uppgift. Jag publicerade en angelägen artikel – det visar debatten som följt – men mitt uppdrag stannar där.

Två reflektioner dock:

1) Samma dag som vi publicerade en anonymt signerat artikel – vilket jag då påpekade var ett absolut undantag – hade DN ett stort reportage om LO:s tillbakadragna valrörelse, som helt byggde på anonyma källor. Man skulle kunna tänka sig att jag, i stället för att publicera DAJ, gjorde nåt motsvarande: ett reportage där jag intygade att det finns journalister runt om i landet som känner att de tvingas kampanja för alliansen. Hade det ändrat nåt i sak? Nej. Det är fortfarande lika obehagliga uppgifter att hantera, särskilt för de redaktörer som nånstans har ett ömmande samvete. Lättare då att likt strutsen förnärmat stoppa huvudet i sanden.

2) I fredags publicerade DN Debatt en artikel av mediaprofessorn Kent Asp, som visar att media har varit pro alliansen på ett sätt som saknar motstycke. Särskilt Expressen utmärker sig. 3 av 4 artiklar om Mona Sahlin har varit negativa. Är det också en artikel som ”kuppats in” eller kan vi tillmäta den studien åtminstone relevans?

Att misstänkliggöra de journalister som ingår i DAJ är bara ett sätt att rikta bort fokus från problemet: svenska media har gått in för att Reinfeldt ska återväljas. Varför det blivit så återstår att diskutera. DAJ ger några förklaringar, men det finns fler.