En av den svenska vetenskapens giganter, Lars Furuland, Uppsala Universitet, har avlidit. Som pionjär för den litteratursociologiska forskningen i Sverige, kan hans betydelse inte överskattas. En finlemmad man som var alltigenom demokratisk i sin syn på läsandet och i sitt sätt att bemöta sina medmänniskor. Eller, om ni andra lagerkransade ursäktar: Sveriges trevligaste litteraturvetarprofessor har gått ur tiden.
När jag läste Ayaan Hirsi Alis artikel i Expressen den 5 december, om hur hotade vi européer är av alla muslimer som slagit sig ner hos oss civiliserade, kände jag, att jag kan inte se mig själv i ögonen om jag inte reagerar. Andreas Malm kände likadant, och skrev en knivskarp artikel som vi publicerade här på Aftonbladets kultursida den 9 december.
Så fort artikeln var monterad på redigerarskärmen, började oron krypa i kroppen. Tar han inte i lite? tänkte jag. Ska vi verkligen starta en debatt om det här? Om det här? Om de här?
Jag hade aldrig drabbats av någon tvekan om Hirsi Alis artikel hade handlat om några andra människor än muslimer – hon hade givetvis heller aldrig blivit publicerad om artikeln hade handlat om några andra än just muslimer (byt ut ordet muslim i hennes text mot judar eller what ever).Synen på Den andre sitter även i mig.
Andreas text fick ett blixtsnabbt svar av Per Svensson i Sydsvenskan, som Andreas svarar på imorgon, torsdag. Och nu drabbas jag återigen, generande nog, av samma oro. Tar han inte i lite? Det är inte bara ekonomin som befinner sig i kris. Människovärdet krisar lika mycket, när inte varenda humanist i Sverige ställer sig upp och försvarar alla människors lika värde, utan låter sin tystnad skärra den som inte längre orkar se det liberala etablissemanget göra gemensam sak med högerpopulismen.
Jag har fått ovanligt många mejl de senaste dagarna från Sverigedemokrater och likasinnade som tackar mig för att jag i min söndagskrönika (13 december) uppmärksammade dem på Hirsi Alis artikel, som var så viktig och bra. Äntligen nån mer än Jimmie Åkesson som vågar säga sanningar! Undrar hur många mejl Expressens kulturredaktion får. Och undrar vad de svarar.
Jag bläddrar lite förstrött i olika modemagasin och finner en parad av cocktailklänningar. De är ärmlösa och av omtåligt material, raka i midjan, korta och dekorerade med fransar, pärlor, broderier – och de för tankarna till 1920-talet. Särskilt som klänningarna ofta kombineras med en liten pillerburk eller ett fjäderband på huvudet.
Inget konstigt med det; likheterna mellan vår tid och mellankrigstiden är – alltför – stora. Även då önskade man partaja bort erfarenheterna av kriget och krisen. Vissa tjänade stora pengar på strukturomvandlingen, andra föll ner i djup fattigdom. Morgondagen var oviss: socialism eller barbari?
Estetiskt håller jag 1920-talet för det vackraste av alla decennier. Jag kan inte påstå att dagens modekollektion håller den klassen, men de flesta klänningar jag bläddrar förbi, önskar jag ändå att jag ägde. Eller passade i.
Klockan 7.45 imorse lade båten ut som ska ta mig till Mariehamn.
Karaokebaren – stavas det så? – öppnade redan klockan 9 och befolkas av glada och förväntansfulla människor som sjunger vemodig tango och även om ingen dansar, är det många som lyssnar.
Jag också. Jag lyssnar så jag inte vet vart jag ska ta vägen med min dator, på vilken jag försöker få ihop ett svar på Kajsa Ekis Ekmans och Carl-Michael Edenborgs debattartiklar om markis de Sade. Jag ska inte skylla ifrån mig, men om min kolumn på söndag ger ett okoncentrerat intryck, skyller jag på mannen i svarta byxor och mustasch som sjunger tango på det sättet som tangon måste vara avsedd för.
I kväll ska jag prata litteratur med Claes Andersson. När jag var tonåring kunde jag hans dikt Hon går med vinden i sitt hår utantill. Sedan dess har både han och jag blivit äldre.
Av alla röster på Sveriges Radio har nog Kulturradions Maria Edström den jag avundas mest: tung och erfaren – ofta kongenial till de lekfulla, underfundiga recensionerna hon begåvar oss med på morgnarna. Små språkliga mästerverk som nu rättvist tilldelas Sveriges Radios språkpris.
Allt jag undrar är: Borde Maria Edström inte ha fått det här priset för länge sen? Borde hon inte få det alla år?
En kompis mejlar: Du måste kolla på det här klippet!
Så jag kollar.
Tja, det var väl kul, men inte mer än så … tills jag får höra att killen i marinblå tröja som gravallvarlig säger att det är ”helt oacceptabelt att vi har ungdomsgäng som är kriminella”, inte är satiriker eller någon som försöker göra en David Brent i The Office.
Killen är på riktigt. Han heter Anton Abele och kandiderar för Moderaterna till riksdagen.
Anton Abele har en massa idéer om det här med våld och kriminalitet. I dag bloggar han på SVT:s hemsida om att man måste skärpa lag och ordning i den rabiata bloggosfären. Han är för både yttrandefriheten och nätet – om de användas ”i goda syften”.
Kul kille.
Åsa Linderborg
Det är klart Göran Hägglund har rätt, när han påstår att det finns en kulturelit.
Det finns de som är experter på kultur, på samma sätt som det finns experter på till exempel finanser. Till skillnad från de senare, gör kultureliten ingen samhällelig skada.
Bland denna kulturelit finns det dessutom de som föraktar de kulturuttryck som breda lager uppskattar – dansbandsmusik, för att ta ett exempel – och som på fullaste allvar tror att världen blir bättre om alla bara läste Proust. Jag tillhör inte dem.
När min bok om min pappa, Mig äger ingen, utkom (2007), bestämde jag mig direkt för att aldrig utnyttja min roll som kulturskribent för att diskutera andras läsningar. Boken ska få leva sitt eget liv, oberoende mig. Det var därför jag inte kommenterade Göran Hägglunds stora tal i somras, som till en tredjedel var ett karaktärsmord på min familj (en uppmärksamhet som kändes oförtjänt stor).
Men när Hägglund nu med en dåres envishet – senast igår – påstår att jag inte vet nåt om ”verklighetens folk”, och när han gör det i syfte att försämra just för såna som min pappa, måste jag frångå min princip.
Min pappa, Leif, arbetade som metallarbetare i Västerås från det att han var 14 år, till det att han blev arbetslös 1992. När han dog 2002, gick han fortfarande utan jobb. Han såg sig själv som ”vanligt folk”. Bodde i hyresrätt, åt husmanskost, gick på bandy, tittade på Rapport på kvällarna, var ute med båten på semestern. Han fick de sista tio åren av sitt liv uppleva kraftiga försämringar i den sociala trygghet han tidigare hade tagit för given. Sänkt a-kassa, höjd hyra, utförsäkringar. När han dog hade han inte en tand i överkäken, hänvisad till nyponsoppa och gröt.
Jag är glad att pappa är död på så vis att han sluppit ännu större försämringar under den här högerregeringen. En regering som har ökat klassklyftorna med rekordfart, en politik som bara är möjlig om man föraktar just såna som Leif: de som arbetar hårt med sina kroppar, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna, de psykiskt obalanserade. De som inte tar för sig på samma sätt som den sociala elit som Göran Hägglund – och jag själv – tillhör.
Göran Hägglund inser det alla andra inser, att regeringens politik gynnar just denna sociala elit, vilket torde vara särskilt besvärligt för en socialminister. Att börja prata om kultureliten som folkets fiende är därför en skenmanöver, men alla utom mänskan själv ser att han slåss mot väderkvarnar.
Det är helt riktigt, att det finns de inom den så kallade kultureliten, som skiter i såna som Leif. Till skillnad från Hägglund låtsas de ändå inte som nåt annat.
Åsa Linderborg
Fanns det någon rättvisa, stavas ett av de hetaste namnen till ny förbundskapten i fotboll Pia Sundhage.
Det påstår jag inte för att svensk damfotboll förtjänar ”ett erkännande” – den har nog det erkännande den förtjänar. Inte heller för att jag tror att kvinnor alltid är de bästa cheferna – det tror jag inte alls de/vi är. Det här skriver jag bara för att svenska herrlandslaget behöver en meriterad tränare och få, om ens någon, är så meriterad som Pia Sundhage.
Pia Sundhage, född 1960, gjorde 71 mål på 146 A-landskamper åren 1975-96. Hon tog VM-brons 1991, EM-silver 1987 och 1995, EM-brons 1989, och blev svensk mästare 1979, 1984, 1989. Hon har, med andra ord, fler medaljer och pokaler än någon spelare i herrlandslaget. Konkurrenssituationen går självklart inte att jämföra, men poängen är att hon har en mental erfarenhet av stora mästerskap.
Viktigare är att Sundhage var vice förbundskapten för Kinas damlandslag under VM 2007 och att hon i OS 2008 tog USA:s damlandslag till seger, en prestation som borde fått svenskarna att svälla av stolthet på samma sätt som vi gjorde när Svennis ännu kunde triumfera – vilket är väldigt länge sen.
I Pia Sundhage skulle vi också få en tränare med civilkurage och integritet – minns bara hur hon vågade vägra George W Bushs segermottagning i Vita huset – vilket är helt nödvändiga egenskaper i ett jobb som alla andra tror de klarar bättre.
Jag föreslog Pia Sundhage som förbundskapten redan efter Malta-matchen (Aftonbladet 11 juni), och fick direkt läsarkommentarer att en kvinna inte kan leda ett herrlag, eftersom coachningen till stor del sker i omklädningsrummet. Det argumentet kan möjligen vara giltigt om man har spelare som inte kan prata fotboll med mindre än att de får dra ner byxorna. Och i så fall borde även det omvända gälla, men så vitt jag förstår är det inget problem för damlandslaget att det tränas av en man. Andra menade då att en kvinna inte kan ställa sig i nödvändig respekt inför ett gäng adrenalinstinna ungtuppar. Well, i så fall är det dags att ungtupparna lär sig sluta gala.
Ett annat argument är att kvinnor inte förstår sig på fotboll, eftersom de är just kvinnor. Som tror att det är ballen som ger insikten att bollen är rund. Men en förbundskapten som tänker taktik och laguppställning med kuken, tror jag inget landslag behöver. Och nån annan skillnad mellan män och kvinnor, än den som syns mellan benen, finns det ju faktiskt inte.
Åsa Linderborg
Två och en halv timma före avspark är det lätt att inse, att det finns viktigare saker att vinna än ett Nobelpris. Nobelpriset delas ut varje år, men VM spelas bara vart fjärde.
Två och ett halvt dygn sedan Herta Müller fick ett pris hon förmodligen väl förtjänar – jag har fortfarande bara läst en halv bok – men diskussionen har inte handlat om hennes författarskap, utan om eventuella läckor.
Vi var många som anklagade Svenska Akademien för att glappa. Jag var en av många som broderade en sambandskedja mellan kulturskribenten Peter Englund och Dagens Nyheter, och mellan Bonnierförlaget W&W och Bonniertidningen Dagens Nyheter.
Det är ingen orimlig teori, men plötsligt vet jag inte längre.
DN Kultur betedde sig verkligen som om de hade fått information i förväg, men det går ju inte, som jag redan påpekat, att moralisera över det. Och tänk om det var så, att de faktiskt bara gissade? Att de hade tur med kaffesumpen på ett sätt som vi andra inte hade – eller helt enkelt är skickligare än alla vi andra.
Det blir ju en helt absurd situation för Maria Schottenius, om hon aldrig mer ska kunna spekulera kring Nobelpriset, bara för att ett privat spelbolag vill tjäna pengar på världslitteraturen.
I kväll får Sverige stryk. Mittfältet läcker nämligen som ett såll.
Man kan beundra Barack Obama för mycket, men knappast för hans fredsaktivism.
Samtidigt som han drar tillbaka trupperna i Irak (det vill säga, han lämnar över kriget till privata bolag och deras knektar), trappar han upp kriget i Afghanistan.
Inte heller tyder det på något fredligt sinnelag, att hjälpa Israel att stoppa Goldsteinrapporten från att komma upp i FN – en oberoende undersökning om Gazakriget, tung nog att för första gången kunna ställa Israel inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Trots detta föräras Obama Nobels fredspris.
Det där priset har varit ett skämt ända sedan Kissinger fick det. Eller för att citera den amerikanske musikern Tom Lehrer, som slutade spela efter att ha tagit del av världens sämsta norgehistoria: ”Satiren dog i det ögonblicket… Det fanns inget mer att säga.”
I dag skäms jag å norrmännens vägar.
Lägg ner det där löjliga priset.