Visst kallas heroin ”jonk” på svenska.

Det får jag veta av översättaren Linnéa Olsson efter att ha ifrågasatt hennes översättning av Keith Richards självbiografi i min recension idag. Ordet är en enkel avledning från det engelska ”junk”, som i ”junkie”.

En annan läsare upplyser om att det är ett vanligare uttryck i södra sverige, samt att amfetamin kallas ”Malvax” i Skåne. 

I dag kom Dagens Nyheters slutgiltiga svar på läsarstormen mot deras reportage om vindsvåningen i Vasastan: En ny bilaga vid namn DN Drömhem som visade upp ytterligare en extremt exklusiv vindsvåning i Stockholms innerstad.

Även om inte innehavaren vågade ställa upp med namn eller bild försökte redaktören kaxigt och ironiskt blinka till debatten som nyss rasade: ”Veckans hem är något av DN Bostads nya specialitet: en vindsvåning”. Till tidningen Resumé säger hon att annonsörerna förväntar sig fler reportage om dyra lägenheter.

Man häpnar.

Främst över att vi läsare förväntas avundas de som bor i vindsvåningar i Stockholms innerstad.

De blir nästan utan undantag fruktansvärt varma på sommaren, de har fuktproblem och är dyra att värma upp på vintern. Att bo ett par decimeter under ett plåttak har sina problem. Det är ju därför man inte gjort det tidigare.

Trots det har 1 700 råvindar i Stockholms innerstad förvandlats till våningar de senaste tio åren, enligt mäklarsamfundet.

Att denna i grund och botten ganska dumma boendeform blivit så populär handlar så klart om pengar.

Nybildade bostadsrättsföreningar som billigt kommit över allmännyttans fastigheter vill tjäna extra pengar genom att bygga om och sälja sin vind.

Nu finns det dessutom möjligheter att spekulera i vindsvåningar utan ens ha en bostadsrättsförening: Sedan 2009 kan man i Sverige återigen skaffa sig upplåtelseformen ”ägarlägenhet”.

Det betyder att man får bestämma över hela lägenheten själv och hur man vill hyra ut den. Problemet är att man inte får ombilda bostadsrätter eller hyresrätter till ägarlägenheter, däremot får man ombilda råvindar!

Det dröjde inte länge innan smarta kapitalentreprenörer insåg att vindsvåningar må vara ett uselt sätt att bo, men en perfekt investering. Företaget Svensk Fastighetsinvestering erbjuder till exempel vindsvåningar till den som tröttnat på ”börskasinot” och vill ”diversifiera sin investeringsportfölj”. På sin hemsida tackar man för att det tidigare ”idiotiska” systemet nu ändrats.

Samma dag rapporterar DN Ekonomi om att de svenska bostadslånen tredubblats på 10 år. Bubblan är på väg att brista. Svenskarna har 2400 miljarder i bostadslån.

Dagens Nyheters försök att vara bostadsmäklarna till lags och göra dessa varma våningar till allas vår ”dröm” blåser så klart upp bubblan ännu mer.

Den som gillar att titta på tanter i hiskliga permanentfrisyrer som shoppar för mer än 20 000 kronor på ett bräde, har hittills varit hänvisad till Ullared på Kanal 5. Men nu finns även Ladies på Östermalm att tillgå. Ett program som är rikt på frisyrer och ännu rikare på reda pengar.

Svenska tv-producenter har för länge sedan förstått vad en framgångsrik dokusåpa ofta bygger på: tydliga klassmarkörer. Det ska vara campingplats eller Strandvägen. Och den här gången har turen kommit till den del av Stockholm där en en vanlig barnfamilj har en disponibel inkomst på 1,2 miljoner och kvinnorna lever två år längre än kvinnorna i Skärholmen.

Att komma under skinnet på överklassen är inte lätt. Många journalister har försökt och de flesta har misslyckats. Efter bara ett avsnitt av Ladies kan jag inte säga att de lyckas, men det är i alla fall ett bättre försök än till exempel SVT:s Diplomaterna. Även om dramats tre huvudpersoner inte tillhör den yttersta makteliten får tittaren nosa på den inskränkta bymentaliteten på Östermalm.

Gaby Borglund är jurist på datainspektionen men mest känd för sin butik Look, som var först med att importera Armani och Gucci till Sverige.

Tone Oppenstam försörjer sig på bostadsbubblan i Stockholm och Åre. Hon ligger i skilsmässa, men har börjat dejta Niklas som gillar Ferraris.

Grete Qviberg är en berömdhet i damtidningsvärlden. Fotomodellen som gifte sig med kungens kompis Aje Philipson vid 23 års ålder och inte behövt jobba sen dess. Nu är hon omgift med Kent Löwenberg.

Det roligaste med henne är att hon har samma dialekt som kungen: ”Sjelen sitter ju inte vem man umgås med eller vad man e i för kretsar, utan det e ju personen i fråga”.

Och visst skrattar vi åt dem. Det är tillåtet. Det är faktiskt ingen synd att skratta åt de som har allt. Som på vernissagen för den gamla kommunikationsministern Anitha Bondestams tavlor. ”Hon har ju inte målat så länge”, konstaterar Gaby. Eller när Gaby utses till rikets mest välklädda dam av Svensk Damtidning. Eller under frieriet på yachten i Miami.

Men som sagt, främst är det nog en serie för frisyrintresserade eller för de som undrar vart deras sjukpenning egentligen tog vägen.

Martin Aagård

Fotnot: Ladies på Östermalm har premiär ikväll på TV4+

Enligt obekräftade rykten… ja, rykten är väl alltid obekräftade, men kulturredaktionen har snappat upp indikationer på… eller fått antydningar om… att Svenska akademien har haft svårt att bestämma sig för årets nobelpristagare i litteratur.

Listan på nominerade ska ha varit längre än vanligt och osäkerheten ska ha varat in i det sista. I alla fall hos vissa akademieledamöter.

Det betyder med andra ord att årets pristagare blir en överraskning. 

Ett alltid lika välkommet beslut.

I dag har Jan Wallentins omskrivna roman Strindbergs stjärna premiär. 

Förlåt, den publiceras i dag. PUBLICERAS.

Men efter att ha sett den välgjorda och dramatiska trailern som checkar in samtlig storfilmsrekvistia från bibelcitat, nazistarméer och framrusande tåg till helikoptrar och isflak är det lätt att tro att Hollywood-filmatiseringen redan är på gång.

Boktrailers blir allt vanligare. 

Alltså reklamfilmer för böcker.

Norstedts och Piratförlaget har numera egna kanaler på Youtube där de varvar författarintervjuer med små kortfilmer om kommande utgivningar. Och det är faktiskt ganska roligt. Man skulle kunna anmärka något syrligt om bokbranschens förytling och bästsäljerism här, men det är verkligen inte bara de stora jättarna som gör boktrailers. 

En av de första jag såg var när det lilla miniförlaget Vertigo gjorde en trailer till Martin Tistedts roman Segerhuva som såg ut som ett klipp ur the Cures klassiska video A forest.

Det är snarare så att trailergenren passar perfekt för lågbudgetskräck och noirstämningar. För mindre än en tusenlapp kan nästan alla klippa ihop lite handkameraskakiga skräckfilmsklyschor till en underhållande halvminuts-snutt som passar bra att maila till uttråkade kolleger.

När boksajten Amazon i fjol korade årets bästa bokvideo så gick den också till en skräckparodi:  Sense and sensibility and sea monsters, av författarna som skrivit Pride and prejudice and zombies där de också blandar Jane Austen-romaner med b-filmsmonster.

John Ajvide Lindqvists trailer för Lilla stjärna är ett typiskt exempel på samma humorgenre medan Liza Marklunds och James Pattersons supernoir-trailer till Postcard killers där de båda författarna tycks inblandade i någon sorts agentintrig får något mer ofrivilligt komiskt över sig.

Den näst största subgenren är käcka författarpresentationer, som här med Sofi Fahrman och Aino Trosell,

Men trots att närmare ett hundratal svenska bokvideos tillverkas varje år så ses de av bara något knappt tusental personer.För att höja nivån på verksamheten har Svensk Bokhandel i år startat en tävling för bokvideos – Svensk Bokhandels bokvideopris. 

Jag tänker inte nominera någon eftersom mina favoriter inte är svenska. Men de är väl värda att titta på.

Den här trailern för en brittisk nyutgåva av Laurence Sternes Tristram Shandy är fin med sitt totala fokus på boken som konstverk. 

Men min absoluta favorit är videon till Thomas Pynchons Inherent Vice. Inte minst för att det är det hemlighetsfulle författaren som själv läser högt (om det nu inte är Jeff Bridges). Rösten påminner i alla fall väldigt mycket om hur Pynchon lät när han helt oväntat gästade Simpsons för ett par år sedan.

Det är kort och gott oemotståndlig.

I måndags debatterade Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson med hembygdsrörelsens generalsekreterare Jan Nordwall i P1 morgon. Ämnet var kulturpolitik.

Nordwall, som öppet tagit avstånd från Sverigedemokraternas kultursyn påpekade att sen bronsåldern har svensk kultur bestått av utbyte med andra länder.

Han har goda anledningar att markera sitt missnöje – Karlsson flörtar intensivt med svensk hembygdsförening för tillfället. Sverigedemokraterna säger sig nämligen vilja öka stödet till det svenska kulturarvet. Och med det menar Karlsson folkdans, folkmusik, hembygdsgårdar och hemslöjd. Men flörten är allt annat än besvarad.

Och det är inte särskilt konstigt.

Min morfar var en av alla svenskar som byggde nyckelharpor.

inte för att alla norduppländska torpare spelat nyckelharpa sedan tidernas begynnelse. Nej, tvärtom. Hans hemtrakt var samma mischmasch av inflyttade och utflyttade som brukligt är på landet. Där fanns valloner, finnar, ryssar, resande, tomtar och troll. Ingen visste riktigt vem som var vad.

Han började bygga nyckelharpa på äldre dagar, som en hobby. Det var nämligen på den tiden då arbetarklassen ägnade sig åt hobbys efter middagen.

Nyckelharpsbyggandet och folkdansandet var på 50-talet del av ett föreningsliv lika intimt förknippat med socialdemokratisk kulturpolitik som ABF. Man dansade polska och putsade knavrar på möten och kurser arrangerade av studieförbund. Man delade ut märken i simfrämjandets anda och harvade loss i Gärdebylåten, en låt komponerad på 40-talet som blev en massiv hit efter att Postflickorna och James Last spelat in den.

Folkmusik på 50-talet var ingen kultur som traderades mellan generationerna, det var något man tillägnade sig genom statlig kulturpolitik och Svensktoppen.

Men inom bara några år skulle folkmusiken förändras totalt.

Vad Mattias Karlsson troligen inte begriper är hur mycket av folkmusiken som formats av gamla 68:or, vilka Sverigedemokraterna utnämnt till sina främsta fiender.

Mot slutet av 60-talet var det nämöligen med radikala och rent revolutionära ideal som folkets musik skulle återupptäckas. Proggarna startade gröna vågen, köpte rallarskjortor och greppade fiolerna. 

Svensk folkmusik idag är lika mycket präglad av Bob Dylans kärlek till Woody Guthrie och 60-talets folkmusikhipsters i Greenwich Village som av Anders Zorn eller Hjort Anders. Och den som någonsin besökt en folkmusikstämma vet att det fortfarande är helskäggen med träskor som bestämmer vad som är folkmusik och inte. Även om kanske läkarna i sandaler fått allt mer att säga till om. Dessutom har man inte på 20 år kunnat besöka en folkmusikstämma där man inte spelar irländska reels på Djembe, Digeridoo, Oud och banjo samtidigt som besökarna dansar afrikansk dans.

Nej, om jag någonsin ska ge ett råd till Sverigedemokraterna så är det att sluta fiska efter vänner i den proggigaste ankdamm som kanske finns i Sverige.

En hel del historiska myter har avfärdats i Aftonbladets monter de senaste dagarna.

Igår avslöjade Herman Lindqvist att kungens anfader inte var den man trott. Jean Bernadotte hette till exempel inte ens Jean-Baptiste Bernadotte utan bara ”Jean”. Han var inte ens fransman utan pratade bearnäsiska som modersmål (japp, precis som såsen).

Dessutom var han inte särskilt intresserad av kvinnor, vilket varit en stor hovlig hemlighet tills ganska nyligen. Till råga på allt hade han långt gångna planer på att invadera Indien.

Och i dagarna tre har redaktören för Levande historia, Åke Persson vederlagt en massa andra historiska sanningar.

Napoleon var inte kort (det var en myt som spreds av en engelsk obducent), Billy The Kid var ingen farlig gunslinger, Marie Antoinette sa aldrig ”låt dem äta bakelser”, runstenar var färgglada och antikens togor såg ut ungefär som Marimekko designat dem.

Och Wilhelm Tell har inte ens funnits. 

En härlig och angelägen dag för alla journalistnördar i Aftonbladets monter.

Själv har jag delat ut ”Vi gillar olika”-knappar till Thorbjörn Larsson, legendarisk chefredaktör på Aftonbladet och Mats Johansson, f d politisk chefredaktör på SvD.

Dessutom bjöd Jan Guillou på spionhistorier som inte rymdes i hans memoarer och pratade såklart om den infekterade KGB-historien som han trots vad många påstår faktiskt nämner i sin bok. 

Han skriver om den i samband med berättelsen om hur tidningen Folket i Bild avslöjade en kenyansk CIA-agent vid namn ”Arthur”.

Sedan besöktes montern av tidskrifterna Scoop, Socialpolitik och Aorta, riskerar att bli av med sitt tidskriftstöd tack vare Alliansens kulturpolitik.

Det är viktigare än någonsin att stödja kulturtidskrifter som har bredd och skriver om samhällsfrågor.

Eftersom årets bokmässa verkar ha vissa hipster-kvaliteter (Det är afrikanskt tema – tänk Vampire Weekend!) så har jag fotat Jan Guillou medden lätt överutnyttjade applikationen Hipstamatic.

Montern monterad.

Som vanligt är det en fröjd att inta Aftonbladets monter på bokmässan. Och som vanligt har den formgetts av Peter Johansson och Barbro Westling. 
Den varmt röda skapelsen är bland annat inspirerad av vissa egenheter hos kinesiska dekoratörer. 
Monterprogrammet inleds i morgon klockan 10. 
Välkomna till Aftonbladet Kultur på bokmässan 2010! 

Expressens centerparti-mysande politiske reporter Niklas Svensson avslöjar idag en mycket intressant sak. Sverigedemokraterna kommer att använda delar av de 300 miljoner de inhöstar i partistöd de närmsta fyra åren till att stärka den ökända sverigedemokrat-bloggen Politiskt inkorrekt.

Den grundläggande publicistiska idén med Politiskt inkorrekt är att publicera namn och bild på mörkhyade brottslingar, i stort sett oavsett vad det gjort. Brottslingar med vit hy intresserar dem inte, oavsett hur grova och motbjudande brott de begår.

Politiskt inkorrekt har dessutom hotat flera journalister med våld. Själv fick jag veta att jag skulle få springa gatlopp eftersom jag uttryckt negativa åsikter om den svenska midsommaren.

Ja, det är oerhört komiskt.

Men den stora humor som författarna till Politiskt inkorrekt dagligen gör sig skyldiga till leder sällan till några leenden.

Särskilt eftersom valet i år var ett ödesval för flera svenska medier.

Alliansregeringen vill nämligen stoppa kulturstödet till den antirasistiska tidskriften EXPO och tidskriften Afghanistannytt eftersom de inte primärt bevakar de sköna konsterna (opera, litteratur m m).

Äpplen är äpplen och päron är päron i regeringens budget, men det konkreta resultatet av regeringens kulturpolitik blir att en uttalat rasistisk blogg får gigantiska resurser samtidigt som en av världens mest kända antirasistiska tidskrifter (Inte minst tack vare att Stieg Larsson var en medarbetare) får noll (0) kronor.

I fjol stöddes Expo med 250 000. Pengar som är helt nödvändiga för tidningens fortlevnad.

EXPO är nominerad till priset årets kulturtidskrift. Ett pris som delas ut på lördag under Bokmässan i Göteborg. 

Jag kräver att EXPO vinner.

Inte för att Filter, Ful, Paletten eller Nutida musik är dåliga tidskrifter. De är strålande.

Nej, utan för att markera mot det fullkomligt absurda medieklimat som regeringen uppenbarligen vill ha.